Kurt Olsson alias Lasse Brandeby lägger upp taktiken för Mats Fröberg IFK inför annandagsderbyt mellan IFK Vänersborg  och Gripen.
Kurt Olsson alias Lasse Brandeby lägger upp taktiken för Mats Fröberg IFK inför annandagsderbyt mellan IFK Vänersborg och Gripen. Bild: Kent Eng

Göteborgshumorns historia del 3: den dåliga humorn

I den tredje och avslutande delen av essäserien Göteborgshumorns historia skriver Ukon om den dåliga humorn, som inte alls behöver vara just dålig.

ANNONS

– Vem är den lille pojken med hudsalva i ansiktet? – Det är min korte son.

Göteborgarna är svaga för ljudbaserade skämt som antingen leker med ordens ljud för att finna dubbeltydigheter, som i skrattsalvan ovan, eller byter ut en liten detalj i uttrycket, som här: ”Varför heter det nässpray och inte dässpray?” Ljudvitsen ligger nära barnets ljudprövande joller och njutningen i att det också i nonsens kan dyka upp mening. I vitsteorin benämns ljudvitsen ibland med låneorden kalauer eller calembour och anses vara de simplaste att åstadkomma. När nybyggda bastun i Frihamnen får namnet Svettekôrka, är det naturligtvis en ljudhärmande hänvisning till Feskekôrka men inte mycket mer. Och skämtet ”Han var dålig när han spelade i ÖIS, men han tog sig i Häcken” har det obscenas förlösande energi men när vi låter skämtet sjunka in så inser vi att andra delen av frasen inte har speciellt mycket med den första att göra.

ANNONS

Förlösande flertydighet

Men sedan bjuder staden också på mer avancerade ordvitsar, där ordens flertydighet används för att avslöja eller förlösa ett spänningstillstånd. När göteborgarna benämner häktet vid Stampen för ”Hotell Gripen” eller den utskällda attraktionen Lisebergstornet (som gick sönder hela tiden) för ”Ejfeltornet” eller Sveriges Radios byggnad i gamla varvsområdet för ”Tjôtaverken” är det också ett sätt att avdramatisera känsliga ämnen som brottslighet eller att driva med statens överhöghet.

LÄS MER:Göteborgshumorns historia: Vitsen

I sin bok om vitsteori, ”Vitsen och dess förhållande till det omedvetna” delar Sigmund Freud in skämten i tendentiösa respektive harmlösa. Den tendentiösa vitsen pekar ut någon eller något, den har ett offer på vars bekostnad vi skrattar. Enligt Freud är det den tendentiösa vitsen som drar ner de stora skräniga garven. Den blottlägger någonting med en obscenitet, avfärdar det med en cynism eller förlöjligar det med fientlighet. I göteborgarnas namn på hamnbassängen i Frihamnen, Pöl Harbour, kan vi ställa oss frågan om ordens eleganta flertydighet över språkgränserna överskuggar dess ganska plumpa tendens. Hamnpoolens ljudhärmande pärlande härbärgerade blöthet ställs mot det tveksamma i att liksom oavsiktligt skoja med platsen för ett blodigt bombanfall.

De harmlösa vitsarna inbegriper mindre kraft och våld än de tendentiösa skämten och framkallar inte lika bullriga skratt. Ofta tror vi att vi skrattar åt harmlösa kvickheter när de i själva verket döljer något svårsmält. Kanske är Svettekôrka inte så harmlöst ändå om vi betänker det blasfemiska i att basta i en kyrkobyggnad.

ANNONS

Baudrillard och vitsen

En annan uppfattning om vitsens funktion anför franske filosofen Jean Baudrillard i artikeln ”Le Witz, ou le phantasme de l’économique chez Freud” [Vitsen, eller den ekonomiska fantasin hos Freud]. Baudrillard menar att vitsens lusteffekt inte alls består i att finna en dold text under den vanliga, utan istället att kasta all mening över ända och kortsluta betydelsernas rationalitet. Han skriver: ”All tolkning av vitsen och det poetiska i termer av ’frigörande’ av fantasier eller psykisk energi är falsk. Lusten infinner sig tvärtom därför att varje (manifest eller latent) meningsreferens har utplånats.” Alltså: om Freud i vitsen vill hitta mening i nonsens, vill Baudrillard hitta nonsens i mening. Vitsen ”Han var dålig när han spelade i ÖIS, men han tog sig i Häcken” skulle enligt Baudrillard vara ett exempel på en vits som blir kul just för att den är dålig och saboterar mening.

LÄS MER:Göteborgshumorns historia DEL 2: Glenn Hysén och Freud

Göteborgarna talar gärna om sin egen humor som just dålig. Förutom att det profiterar på underdogens position – att säga ”nu ska du få höra på en jätterolig vits” är ett betydligt sämre utgångsläge än ”nu ska du få höra en riktigt rutten göteborgsvits” – tycks det dåliga paradoxalt nog vara ett slags kvalitetsstämpel. En göteborgsvits ska vara dålig, men på rätt sätt givetvis, som nedan där det dåliga består i att vitsarna så uppenbart känns sökta, vilket märkligt nog inte alls tycks vara ett problem.

ANNONS

– Är det kul att jobba som frisör? – No, it sax!

– I vilken stad sitter man längst i bilköer? – Konstantinopel.

– Varför har golfaren med sig en extra strumpa ut på golfbanan? – I fall att han skulle få hole in one.

– Varför fick björnen sova ute hela vintern? – Han hade tappat sitt ID-kort.

Kurt Olssons roliga dålighet

Om Kurt Olsson var bra så var han det för att han var dålig, vilket naturligtvis inte är någon ovanlighet i humorvärlden. Hela tv-programmet gick ut på att han iklädd tuppens persona – den gula kavajen och bisarra pomadafrisyren – grovt överskattar sitt ego men samtidigt blottar ett slags manlig sårbarhet. När jag under försommaren ser några program i SVTs arkiv känns en hel del synnerligen slitet – gnabbet med Arne, förtjusningen i Gudrun, kråmandet i damorkestern – men några saker är riktigt kul: de förvirrade skisserna på blädderblock över hur television fungerar, de hyper-exalterade reportagen från verklighetens Göteborg med götaälvbroöppning och stockholmstågets ankomst, de helt oväntade och förmodligen improviserade frågorna: – Är du med i facket? Men också de liksom alltför rymliga och just därför existentiella frågorna i den enorma soffan på möbelvaruhusets tak vid en trafikdånande E6:a; till Jan Guillou: ”Vad jobbar du mest med, långa eller korta frågor?”, till Malena Ivarsson: ”Vad skulle du vara om du inte var du?”, till Patrik Sjöberg: ”Hur brett har du hoppat?”, till Pia Sundhage: ”Var och vad har du spelat?”

ANNONS

”Det är oerhört lärorikt att se hur kraven på vitsen sjunker med en höjning av stämningsläget” skriver Freud i sin vitsteori. Och faktum är att det inte är speciellt mycket vitsar i programmet överhuvudtaget, men Kurt Olsson pratar frenetiskt och tycks vilja – och åtminstone ibland faktiskt kunna – ersätta ett tunt manus med verbal lödighet, burkade skratt och ett allmänt uppskruvat stämningsläge. Är inte det – tänker jag – en komikers dröm: att finna den perfekta omständigheten, den perfekta stämningen, där vad som än sägs blir en succé. Som när Sten Åke Cederhök i ”Albert & Herbert” blir inlåst på utedasset och liksom helt på måfå läser högt från de bitar av en tidning som fungerar som toalettpapper: ”Åh, ett korsord, det var länge sedan. Två lodrätt, torrt gräs. Börjar på H och slutar på Ö.”

ANNONS