Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Järntorget Bild: Lisa Thanner
Järntorget Bild: Lisa Thanner

Lydia Sandgren: Göteborgs kaféer är min räddning efter coronaisoleringen

Kaféhänget är lika viktigt för författare som det är för de som spenderat några veckor i coronaisolering. Lydia Sandgren vet av erfarenhet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Rökning - ett finger mot produktiviteten

Efter några veckors coronaisolering (”bekräftad corona”, har jag sagt till alla som vill höra, troligtvis av rädsla för att framstå som sjåpig) har jag återetablerat mig i samhället genom dagliga pass på kafé Cigarren. Där har jag läst, snackat med bekanta och glott ut på Järntorget, och nu kan jag nästan bete mig som folk igen. Denna omvärldsrehabilitering har fått mig att minnas kafélivets storhet.

Kaféhänget hör förmodligen till mina tonårs viktigare upptäckter, i god tävlan med bluesskalan, existentialismen och Paris. På något vis måste jag fördrivit eftermiddagarna innan jag började tillbringa dem på Java vid Vasaplatsen, men hur minns jag inte. Man gick dit själv eller med sina vänner. Man köpte kaffe. Man tände en cigg och försökte läsa Nietzsche. (Det var för övrigt ett ypperligt sätt att väcka uppmärksamhet hos unga män. En snabb undersökning bland tonåringar i min närhet tyder tyvärr på att Nietzsche gått ur tiden som raggningsattiralj.) Några killar som man inte kände slog sig ned vid ens bord och försökte imponera genom att säga något oanständigt på franska. Man plitade något i ett anteckningsblock. Man hade kanske planer på att skriva en roman.

Att göra detta var att placera sig i ett led av historiska kafébesökare. Sartre, de Beauvoir, Hemingway, alla de där som öppnar dörren mot filosofin och litteraturen för vilsna tonåringar: de satt också på kafé. De satt på kafé i sådan utsträckning att deras kaféer blivit legendariska, vilket är det sämsta ett kafé kan bli om det vill fortsätta fungera som tillhåll för blivande intellektuella. Kaféet var en plats för möten och samtal. En arena för det som skulle komma att bli kulturhistoria. Och för oss var det fritt fram att vara med i den där världen, låt vara i göteborgsk version och liksom på lek. Vi satt också på kafé och skrev. Måhända skulle det bli något också av oss.

Nu är det åratal sedan jag hade möjlighet till den sortens dagliga kafétillvaro. I gengäld har jag begripit två saker: För det första att det är med skrivande som med kärlek – drömmar och lek räcker en bit på vägen, men om det ska bli något av det måste man göra ett allvarligt försök. För det andra att ensamhet är en förutsättning för att man ska få något skrivet. Man måste avstå från tillvarons frestelser tillräckligt länge för att producera text i viss omfattning och sedan arbeta med texten tills den håller.

Problemet med ensamhet är att man inte står ut hur länge som helst. Det krävs ett särskilt sinnelag för att klara av en eremittillvaro under lång tid. Efter en tids isolering kan också en vanligtvis robust människa börja frukta för sitt förstånd. Men nu finns ju alltså dessa speciella platser, kaféerna. De lämpar sig alldeles utmärkt för det konstiga skrivarlivet där man står med ena benet i verkligheten och det andra i något slags fantasivärld. Eller för den som suttit instängd i en lägenhet i flera veckor och glömt bort hur livet därute går till. Där finns möjligheten till ensamhet och gemenskap på samma gång. Och på 1,5 meters avstånd dessutom.

Läs mer av Lydia Sandgren

LÄS MER: På Avenyn dricker någon rosé med plasthandskar

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.