Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Göteborgs feministiska klassiker – som flyttat gränser

På åttonde mars guidar GP Kulturs kritiker till böckerna, filmerna, musiken och konsten i Göteborg som brutit ny mark för förståelsen av vad det är att vara kvinna och flyttat fram gränserna.
Bild: Peter Claesson
Bild: Peter Claesson

MUSIK: Laleh – samlad produktion

Det är först under de allra senaste två-tre åren som det på allvar diskuterats kring avsaknaden av kvinnliga producenter och i viss mån också låtskrivare. Nu har alltfler kvinnliga artister valt att utbilda sig och själva ta kontrollen över hela den kreativa processen. För Laleh fanns det aldrig något alternativ. Redan som tonåring kombinerade hon skrivandet med producerande och framförande. Hon ville vara sin egen. Och det har hon fortsatt med även sedan hon flyttade till Kalifornien. Laleh har i flera intervjuer vittnat om att hon ofta är ensam kvinna i rummet när hon kliver in i ett möte eller en session i Los Angeles. Men varje gång flyttar hon maktbalansen en liten bit åt ett mer rimligt håll. Johan Lindqvist
Bild: Petter Trens
Bild: Petter Trens

MUSIK: Nationalteatern (SVT Dokumentär/samlad produktion)

Medlemmarna i Nationalteatern var pionjärer på många olika vis. Det framgår om inte annat av Pontus Hjorthéns SVT-aktuella dokumentär ”Vi är barn av vår tid”. De har senare sagt att de inte tänkte så mycket på det ”i stridens hetta”, men faktum är att Inga Edwards, Anki Rahlskog, och Med Reventberg inspirerade många tjejer genom att med cool självklarhet greppa instrument och ta plats på scen i en rock-kontext som var ännu grabbigare då än nu. Fint också att sångerskorna Matilda Sjöström och Jaqee senare plockat upp stafettpinnen i Nationalteaterns rockorkester. Johan Lindqvist
Bild: Mia Höglund
Bild: Mia Höglund

MUSIK: Stina Velocette – ”Ska det va såhär”

”Ska det va såhär” skrevs ur ren frustration och blev ett slags soundtrack till den svenska metoo-rörelsen. Feminismen genomsyrar Stina Velocette all musik och hon har sedan dag ett jobbat aktivt för att fler tjejer bokstavligt ska få sin rättmätiga plats i replokaler och i inspelningsstudios. Såhär sade hon om framtiden i en GP-intervju 2019: ”När det gäller musikbranschen är jag optimistisk. Det har hänt så mycket och finns så många olika nätverk som inte existerade när jag började. Då fanns inte ens Popkollo. Inget fanns.” Johan Lindqvist
Bild: Altofilm
Bild: Altofilm

FILM: ”Moms on fire” (Joanna Rytel, 2016)

Kortfilmaren, konstnären och provokatören Joanna Rytel tävlade i Startsladden på Göteborgs filmfestival med hejdlöst roliga ”Moms on fire”. Med hjälp av lerfigurer och stop-motion-animation kritiserar och dekonstruerar hon där djupt rotade föreställningar om moderskap. I centrum: två höggravida kvinnor som ger uttryck för sin frustration inför att bli mammor för andra gången. Ett slags fortsättning kom med filmen ”Stay ups” (2017) där barnen är i vägen när en medelålders mamma vill ha sex med en yngre man. Född i Warszawa och uppvuxen i Göteborg är Joanna Rytel feminist och aktivist i allt hon gör: från ”gubbslem”-kuppen på Fröken Sverigefinalen 2001 till filmer som ”Me seal, baby” (2013) ”Once upon a time there was an unfaithful mommy” (2013) och ”Hard on” (2019). Maria Domellöf-Wik
Bild: Triart
Bild: Triart

FILM: ”Äta sova dö” (Gabriela Pichler, 2012)

Det regnade Guldbaggar över Göteborgsregissören Gabriela Pichler, efter publik- och kritikersuccén ”Äta sova dö”. Aldrig tidigare hade en kvinnlig regissör kammat hem pris i de tre tyngsta kategorierna: bästa film, bästa manus och regi. Även Nermina Lukac fick en Guldbagge för sin övertygande insats som kämpande och levnadsglad arbetare i salladsfabriken. Därtill höll regissören ett brinnande tal på galan för bättre representation inom den svenska filmen – och följde sedan raskt upp den fina debuten med ”Amatörer”. En ljuvligt upplyftande komedi om två unga tjejer som tar saken i egna händer. Gabriela Pichler har uppmärksammats och lovordats internationellt som filmskapare. Bland annat vann ”Äta sova dö” publikens pris på filmfestivalen i Venedig. Maria Domellöf-Wik

FILM: ”X & Y” (Anna Odell, 2018)

Efter framgångarna med ”Återträffen” valde konstnären och regissören Anna Odell att spel in en ny film i "Trollywood” tillsammans med Mikael Persbrandt. Resultatet blev det exceptionellt underskattade kammarspelet ”X & Y” där Odell tillsammans med sina medspelare dekonstruerar och utmanar begrepp som Konstnären, Regissören, Mannen och Kvinnan. #Metoodiskussionerna om sexismen inom filmbranschen rasade som bäst medan filmen spelades in och även i ”X & Y” dras byxorna bildlikt talat ner på demonregissören. Genom att iscensätta ett smått galet kvinnligt filmiskt geni med drag av Lars von Trier sätter Odell fingret på vad många av filmens Kulturmän kommit undan med i åratal. Maria Domellöf-Wik
Bild: Nettan Kock
Bild: Nettan Kock

LITTERATUR: Birgitta Stenberg ”Kärlek i Europa” från 1981.

”Kärlek i Europa” från 1981 utspelar sig i just Europa, och beskriver Stenbergs knarkande och existentiella och sexuella sökande genom sin tonårstid. En queerfeministisk klassiker om friheten i att resa och strunta i sin familjs förväntningar. Den har också har en mörkare inofficiell efterföljare i Stenbergs viktiga drogskildring ”Rapport”, där alltsammans gått över styr. Stenberg köpte 1965 ett hus på Åstol på Västkusten där hon skrev och fiskade i många år, därför är detta att räknas som en västkustklassiker. Sanna Samuelsson
Bild: Lars Pehrson / SvD / TT
Bild: Lars Pehrson / SvD / TT

LITTERATUR: ”Vitsvit” av Athena Farrokhzad (2013)

När ”Vitsvit” kom ut 2013 slogs något fast som de invigda redan visste: att Athena Farrokhzad var den intressantaste yngre poeten i sin tid. Farrokhzad är uppvuxen i Göteborg och var då sedan länge del av den litterära queer- och aktivistscenen, där hon bland annat gett ut kollektiva diktsamlingar, arrangerat litteraturarrangemang och varit en del av Ord och bilds redaktion. Hennes första egna diktsamling förändrade med sitt nyskapande språk och form svensk litteratur och inspirerade en hel generation av antirasistiska och feministiska poeter. Sanna Samuelsson
Bild: LEIF R JANSSON
Bild: LEIF R JANSSON

LITTERATUR: ”Drömmen om ett liv” av Sun Axelsson (1978)

Författaren, översättaren och journalisten Sun Axelssons (född 1935) genombrott, ”Drömmen om ett liv” från 1978 kom i samma våg av samtida så kallad bekännelselitteratur där kvinnliga författare blickade inåt och satte ord på sina erfarenheter. Själv vände hon sig mot det begreppet och kallade boken en själsbiografi. ”Drömmen om ett liv” tecknar uppväxten i Slottsskogen (!) och kvinnoblivandet i en hårt hållen tid där Sun Axelsson får kämpa för att utbilda sig och skriva under manlig pseudonym för att tas på allvar som journalist. Läst i dag är boken både ett tidsdokument och en skildring av sexualitet och dubbelmoral som skulle kunna vara samtida. Victoria Greve
Bild: foto: André Lafolie
Bild: foto: André Lafolie

SCEN: "Jösses flickor! Befrielsen är nära" av Margareta Garpe och Suzanne Osten (Göteborgs stadsteater 1975)

Här steg kvinnokampen med revolutionerande styrka in på teaterscenen. Pjäsen siktade mot framtiden genom att följa en kvinnoförenings historia under 50 år, ett uttryck för hur teaterkonsten ville påverka både politik och vardagsliv. Individerna skildrades som självständiga och komplexa kvinnor vilka banade väg och skapade nya förebilder. Efter urpremiären i Stockholms 1974 gjorde "Jösses flickor", i Margita Ahlins regi, året därpå även megasuccé i Göteborg. Gunnar Edanders kampsånger lever än. Lis Hellström Sveningson

Fotnot. Bilden är från uppsättningen på Stockholms stadsteater.
Bild: Jan Forssander
Bild: Jan Forssander

SCEN: "Historien om en tjej" – balett av Elsa Marianne von Rosen (Stora Teatern 1975)

Mitt bland förtrollade svanar och andra sagoväsen i den klassiska balettrepertoaren släppte Elsa Marianne von Rosen in den samtida kvinnofrågan i form av en ung tjej. Inspirationen hämtades från det progressiva rockbandet Emerson-Lake-Palmers texter och musik, som von Rosen tidigare arbetat framgångsrikt med. Huvudrollen koreograferades direkt för Lillemor Jonsson och tjejen fyllde den populära helaftonsformen med nytt och uppdaterat innehåll om kvinnofrigörelse och jämställdhet. Lis Hellström Sveningson
Bild: Ola Kjelbye
Bild: Ola Kjelbye

SCEN: "I sista minuten" av Carin Mannheimer (Göteborgs stadsteater 2012)

Som konstnärlig ledare ville Anna Takanen göra Göteborgs stadsteater till landets mest jämställda teater. Bland de kvinnliga dramatiker och regissörer hon engagerade fanns Carin Mannheimer, som outtröttligt avläste sin samtid ur kvinnors perspektiv. Efter år av tv-succéer återvände Mannheimer till teatern där hon tidigare fört kvinnokampens talan. Nu lyfte hon, med tonvikt på kvinnorollerna, fram de äldre skådespelarna. Inger Hayman, Gerd Hegnell och Ann Lundgren spelade underbart om vänskap och kvinnoliv. Lis Hellström Sveningson
Bild: Karin Parrow
Bild: Karin Parrow

KONST: Karin Parrow, ”Huvud” (utan årtal)

Begreppet ”Göteborgskolorism” brukar förknippas med en handfull konstnärsmän som under 1930-talet studerade vid Valands konsthögskola. Men denna grupp bestod inte enbart av män, fastän historieskrivningen i många fall vill påskina så. Karin Parrow var en lika begåvad konstnär som exempelvis Ivan Ivarson och Ragnar Sandberg, ändå är det först på senare år som hennes måleri har börjat tas på allvar. Självporträttet ”Huvud” ingår i Göteborgs konstmuseums samling och dess uttryck är talande nog både uppgivet och kompromisslöst. Sara Arvidsson
Bild: Stefan Berg
Bild: Stefan Berg

KONST: Peter Linde, staty av Karin Boye (1987)

Jag stannar ofta framför Peter Lindes smäckra och kraftfulla bronsskulptur föreställande Karin Boye när jag får tillfälle. Porträttet av denna enastående queer-ikon och poet, som under sin livstid brottades med såväl omgivningens homofobi som psykisk ohälsa, har placerats på en betydande plats framför stadsbiblioteket. Lindes porträtt är epokavgörande: detta var den första statyn i Göteborg av en namngiven kvinna. Sara Arvidsson
Bild: Henrik Zeitler
Bild: Henrik Zeitler

KONST: Lala Raščić,”Gorgo” (2019)

Lala Raščićs pågående utställning “The more tongues you silence, the more they talk” på Röda Sten Konsthall innehåller en mängd uppfriskande verk. Ett av dem är videoinstallationen ”Gorgo”, där myten om den fruktade Medusa väcks till liv och rekonstrueras på ett frigörande sätt. Raščić mörkar inte historiens övergrepp utan får oss att se dem utifrån en föraktad kvinnas perspektiv. Vi tros leva i ett någotsånär jämlikt samhälle, ändå kan Raščićs verk säkert bidra till ett och annat uppvaknande. Sara Arvidsson

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.