Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Monica Lauritzen, litteraturvetare, låter Karl Warburg framträda i fullt format som tidningsman (i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning), forskare och litteraturhistoriker.
Monica Lauritzen, litteraturvetare, låter Karl Warburg framträda i fullt format som tidningsman (i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning), forskare och litteraturhistoriker.

Göteborgaren som skrev Sveriges litteraturhistoria

Karl Warburg var litteraturvetaren och kritikern med så hög arbetskapacitet att han förutom att bygga upp Nobelbiblioteket skrev stora delar av den svenska litteraturhistoriens standardverk.

Sakprosa

Monica Lauritzen

Karl Warburg. Den varsamme vägvisaren

Albert Bonniers förlag

Henrik Schücks och Karl Warburgs Illustrerad Svensk Litteraturhistoria utkom 1896. På denna första upplaga följde två utökade och omarbetade. Den sista gavs ut 1932. Schück – Warburg sa vi när jag på 70-talet läste litteraturhistoria. Warburg, född 1852 i Göteborg, dog redan 1918 men ännu gällde de två och länge var Schück vår man. Den med ett sociologiskt grepp om tid och miljö, författarna och deras läsare. Han som fördrev "estetflabbarna" från Uppsala hette det och valde kulturanalys i stället för luftiga spekulationer. 25 år gammal var han klar med en bok om Shakespeare och året dessförinnan hade han skrivit sin avhandling om engelsk renässansdiktning.

Där har skett en missvisning när det gällde Warburgs del av förnyelsen. Det var ju han som skrev om den svenska litteraturen från 1700-talet till början av modern tid och han gjorde det med vederbörlig historisk observation och utan psykologisk spekulation. Schücks kraftfulla enmansinsatser har stått i förgrunden och Warburgs har kommit i skymundan.

Nu har Monica Lauritzen gjort en välkommen justering av historieskrivningen med sin 500-sidiga bok Karl Warburg – Den ensamme vägvisaren. Här låter hon Warburg framträda i fullt format som tidningsman (i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning), forskare och litteraturhistoriker. Det var Karl Warburg som byggde upp Nobelbiblioteket läser jag samma dag som Svenska Akademien skakas i sina grundvalar av domen i våldtäktsmålet mot en samtida kulturprofil, kallad vivör av Horace Engdahl. Warburg är "idealisk" som det heter på Nobels språk; förebildlig som litteraturanmälare i tidens press, ambitiös forskare och vänsäll kollega. Hans arbetskapacitet stod inte Schücks långt efter. Det vill säga mycket, mycket stor. Några mentala dippar registreras när arbetsbördan blivit för tung och nya projekt väntat. Och hans sorg över adoptivbarnets tidiga död blir bestående. Men hans generositet mot kolleger och hans prestigelösa förmåga att stryka över och gå vidare när han råkar i ämneskonflikter imponerar.

Han skriver 2 300 sidor och Schück 550. Tillsammans har de täckt litteraturen fram till sekelskiftet 1900.

Där tycks inte ha funnits något förgrämt i hans offentliga gärning och jag ser Lauritzens stora sympati för en man höjd över de flesta akademiska misstankar. Det är vackert så.

Framställningen stegras påtagligt när livs-och karriären initierat skildras. Men boken skulle ha vunnit på att inte vara så utförligt presenterande. Här relateras alltför många trivialiteter i Warburgs Life and Letters. Jag saknar av och till en mer precis beskrivning av de grepp som författare eller skådespelare eller iscensättare använt. En konkretrisering av alla beskrivningar och omdömen helt enkelt. Det är ju dock Scribes, Shakespeares, Ibsens, Sardous med fleras repertoar som passerar revy. Jag känner mig inte bekväm med tilltalet i framställningen och ifrågasätter alla utropstecken.

Det blir dock bättre senare i boken. Till exempel när författaren redovisar fnurror på tråden mellan Schück och Warburg och Lauritzen redogör för hur Warburg generöst reder ut trasslet. Den burduse Schück hade gjort sårande marginalanteckningar i en lärobok av Warburg och Warburg hade bett att få läsa dem. En tid senare skämtar han vanvördigt med Schück om sin litteraturhistoria.

De två blir konkurrenter och tävlar om position och ställning, Ändå känner de ömsesidig sympati. När lundensarna i januari 1890 riggar en tillsättningsnämnd med filosofiprofessorerna Johan Jacob Borelius blir Warburg rasande: "Sådant djäfla pack som dessa filosofer dock är och allt tro de sig om, Borelius, som förmodligen ej har en aning om modern empirisk ästetik skall nu lukta på dig".

De båda kollegerna diskuterar forskningsetik. Det kan handla om avståndet till det som skall granskas. Schück skriver: "Åtminstone vill jag hålla på att man icke i litteraturhistorien skall behandla någon personlighet förrän denna verkligen är ett kadaver, så att han icke skriker, när jag sätter knifven i honom för att taga reda på hans muskler och nerver."

Warburg skrev om den svenska litteraturen från 1700-talet till början av modern tid, med historisk observation och utan psykologisk spekulation..
Warburg skrev om den svenska litteraturen från 1700-talet till början av modern tid, med historisk observation och utan psykologisk spekulation..

De två diskuterar varandras manus och reviderar synpukter och textomfattning efter argumentens tyngd. De har "en gemensam uppfattning om litteraturhistoria som en empirisk och historisk vetenskap". Deras perspektiv ger en litteratursyn som är bred: lagtexter, politisk litteratur, berättelser, dramatik och poesi i samspel med impulser utifrån.

Han skriver 2 300 sidor och Schück 550. Tillsammans har de täckt litteraturen fram till sekelskiftet 1900.

Allt detta är nyttig läsning. Några gånger blir relationerna om middagsbjudningarna hos eliten och om vilka som bjuds till vem kotteriskvaller: "Betty har haft 'gubben', d v s. Albert, till bordet och funnit honom älskvärd." Låter som Hänt i månaden i Stockholm anno 1899.

Invalen i Akademien är en händelse som redan då väckte stort intresse och intim korrespondens. Kretsarna var små och kulturprofilerna befann sig inom gångavstånd. Det dröjde innan Warburg blev invald i Svenska Akademien men i Stockholms stadsfullmäktige hamnade han som kulturliberal 1904. "Stadsfullmäktige – det försummar han aldrig för någonting". Då avstår han hellre en middag hos Bonniers, berättar hustru Betty.

Warburgs arbetskapacitet är uppseendeväckande. När Henrik och Karl delade upp arbetet med Illustrerad svensk litteraturhistoria i bearbetad och utvidgad form tar Schück hand om del I. Övriga fyra volymer tar Warburg. Han skriver 2 300 sidor och Schück 550. Tillsammans har de täckt litteraturen fram till sekelskiftet 1900.

Bokens näst sista avsnitt, "Det grundläggande verket", är volymens starkaste. Jag ser i förordet att Monica Lauritzen kärleksfullt tillägnar Kjell Espmark boken, "min samtalspartner, lots och kunskapsbank". Perfekt balanserar detta långa kapitel pedagogisk framställning med ny kunskap om Warburgs metod och begåvning. Det är skrivet med lätt buren lärdom. "Ingen har före honom tagit ett helhetsgrepp över den svenska litteraturens utveckling från 'senare delen af 1830-talet till inemot sekelskiftet'", hävdar författaren. Warburg är i detta avsnitts historieskrivning både ögonvittne, kritiker, forskare och litteraturhistoriker.

När Martin Lamm som efterträdde Warburg som professor kom att skriva att bland sammanfattningar om Strindberg höll han Warburgs för den bästa: "de skiftande ståndpunkternas alltid lika ifrige förkunnare, djupsinnig och ytlig, stämningsfin och cynisk, vidskeplig och hädisk, pietist och teistisk fritänkare, ateist och mystiker, trotsare och botgörare, kvinnodyrkare och kvinnohatare/.../ språkkonstnär och konstföraktare, den europeiskt ryktbare August Strindberg".

Omslag till Monica Lauritzens Karl Warburg - Den varsamme vägvisaren..
Omslag till Monica Lauritzens Karl Warburg - Den varsamme vägvisaren..

Detta konstaterar den av Strindberg smädade professor "Stenkåhl", han med spökdinén i Svarta Fanor, "fittan Warburg" som Strindberg skrev i brev till Ola Hansson där han varnar för halvkvinnorna.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.