Behövs verkligen GWO, Göteborg Wind Orchestra? Frågan kan tyckas elak och provocerande med tanke på det nedläggningshot som vilar över orkestern sedan försvarsmakten i början av året bestämde sig för att dra tillbaka sin del av stödet (6 miljoner kronor). Om den professionella blåsorkestern försvinner är det inte bara 27 heltidsanställda musiker som förlorar sin försörjning. Det är också en musikkultur med över hundra år på nacken som går i graven.
Men frågan måste likväl ställas. I grund och botten handlar det om kulturpolitik och var de offentliga medlen egentligen bör hamna.
Till de kriterier som brukar åberopas när det gäller fördelningen av statliga, regionala och kommunala bidrag hör att verksamheten skall ha en nyskapande karaktär och/eller att den förvaltar en viktig del av kulturarvet. I båda fallen är det numera svårt att argumentera för att pengarna skall hamna hos just GWO. Det här är en orkester som sedan några år bedriver en räddhågsen, för att inte säga populistisk repertoarpolitik enligt principen minsta motståndets lag. Som om musikens främsta syfte vore att förnöja och vara till lags. Att inte vara det minsta utmanande.
Varje gång jag bevistat orkesterns konserter under de senaste åren har intrycket varit ungefär detsamma: Det här är en samling genuint begåvade musiker, som befinner sig på en hög teknisk nivå, och som då och då får till en rik och mångfasetterad klangbild. Men som alldeles, alldeles för sällan spelar någon intressant musik, i betydelsen någon som prövar ny mark eller som förädlar sitt konstnärliga uttryck. I stället för att ta det konstmusikaliska uppdraget på allvar låter man en osedvanligt stor del av konserterna ha populärmusikalisk inriktning, under den här våren med besök av exempelvis Lill Lindfors. Det är väl okej med popmusik, fast varför skall just den här finansieras med offentliga medel?
Inte heller är man speciellt mån om att förvalta traditionen från den tid när man var en mer renodlad marschorkester (från början hette man Göteborgs Spårvägars Musikkår och startade sin verksamhet 1905, intressant nog samma år som Göteborgs orkesterförening, nuvarande Göteborgssymfonikerna, bildades). Som anhängare av internationalistiska och kosmopolitiska värden känns det en smula underligt att påpeka, men för min del skulle det vara lättare att ge mitt stöd till orkesterns fortsatta liv om den oftare hade framträtt i traditionell marschrepertoar som Viktor Widqvists Under blågul fana och Sam Rydbergs På post för Sverige. Det vill säga: Om orkestern med en större självmedvetenhet och stolthet hade förvaltat sitt blåsorkesterarv. I stället för att kompromissa bort det hela med så mycket schlagerlåtar och andra showtunes.
GWO har med andra ord identitetsproblem. Det var något olycksaligt och även förebådande med namnbytet för knappt två år sedan från Göteborgsmusiken, som orkestern hette mellan 1992 och 2007, till Göteborg Wind Orchestra. Namnlikheten med Alexander Bards kortbyxtechnokonstellation BWO är förstås oavsiktlig men likafullt komisk; i stället för Bodies Without Organs (som för övrigt är en hänvisning till filosofen Gilles Deleuze) har vi fått Göteborg Without Organs, en orkester vars ljudkropp alltmer har blivit ett skal utan egentligt innehåll.
Nu är det inte svårt att argumentera för existensen av en professionell blåsorkester. Till problemkomplexet hör att symfoniorkestrarna får allt svårare att rekrytera kompetenta blåsmusiker, och betydelsen av en orkester med en spetsrepertoar på just detta område skulle få en serie positiva effekter, inte minst för unga musiker. Men då måste man också tro på skapandets mening, att konst och kultur har högre värden än att bara underhålla, och att de sammanhang som omgärdar musiken inbegriper ett motstånd mot det lättköpta, det konventionella, det slentrianmässiga. Det handlar i slutändan om hur kunskaperna förvaltas.
Låt oss säga att följande citat av Gilles Deleuze, ett svar på frågan Vad är filosofi?, hade kännetecknat orkesterns verksamhet: "Vi saknar inte kommunikation: tvärtom har vi för mycket av den. Vi saknar skapande. Vi saknar motstånd mot nuet. Skapandet av begrepp åberopar självt en framtida form; det åberopar en ny jord och ett nytt folk som ännu inte existerar."
Så egentligen borde det finnas en framtid för GWO. En framtid som skiljer sig från den kompromissinriktning som gett orkestern en så tveksam och otydlig profil under de senaste åren. Annars är det faktiskt inte värt pengarna.