Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Göteborg tvekade för länge - missade konstskatten

Göteborg tvekade och 70 Göteborgskonstnärer skrev på uppropet mot att Göteborg skulle ta emot den döende konstnären Endre Nemes konstsamling.

En del konstnärer blir redan innan sin död mytologiserade: alla känner till deras namn och berättelsen om dem, om än att alla inte riktigt är på det klara på med vad de egentligen gör, eller varför just de är så exceptionella. Andra måste vänta på döden, vattendelaren: de går bort, plötsligt blir de fixstjärnor. Åter andra kan ha levt sitt liv erkända och motarbetade, samtidigt. Döden brukar då sluta i ett större erkännande, och plötsligt får de tveksamma dåligt samvete och därpå bråda dagar i gottgörelsens anda. 

Endre Nemes – en av de verkligt stora – fick dock sitt erkännande innan döden, även om västkusten delvis höll inne med uppskattningen tills han själv gått vidare. Det är svårt att säga varför.

En hermetiskt sluten konstnärskrets

Myten om hans färgstarka, främmande personlighet är ett spår. Fick man kanske inte tro på sig själv? Mest troligt är att hans formspråk helt enkelt överrumplade en hermetiskt sluten konstnärskrets. De sökte inte utmaning, utan lågmälda medhårs strykningar och konsensus. 

Sådan var inte Nemes. På sjukhuset, berättar Peter Kadar, strax innan döden slet han ut diverse slangar ur armarna för att under samtalet kunna gestikulera bättre, större. Färgerna, som han målade i luften, behövde det all den kraft som gick att uppbåda.

Endre Nemes begåvning var obestridlig. Ändå var han en konstnär som fick känna motvindens kyla.  Idag är han dock lika obestridligt en av de stora konstnärerna i både Sverige och världen. Och i Göteborg. Dynamisk och med en egen bildvärld som en gång fick svenskarna att både häpna och dra sig tillbaka i tveksam beundran. Hur skulle man förstå hans expressionistiskt och surrealistiskt inspirerade verk? 

Sålde konstverk för nästan en miljon

Kanske kan man förstå dem lite grand, om jag påpekar att Nemes idag har ett eget museum i Ungern. Och att 2012 såldes ett av hans verk för nästan en miljon kronor under en auktion där dryga 400 verk såldes, mestadels till utlandet. Och apropå "utlandet": Endre Nemes är idag representerad i såväl New York som Tel Aviv, i Prag och Jerusalem och en mängd storstäder långt borta från lilla Göteborg. Och ändå: nämner man hans namn här finns det människor som förvånat lyfter ögonbrynen: vem, sa du? 

Andra börjar omedelbart rabbla upp vilka verk de älskar mest eller kommer med invecklade teorier om vem Valands föreståndare de där åren (sent fyrtiotal, tidigt femtiotal) egentligen var och varför han var så kontroversiell. Men en sak är säker: få har passerat Axel Dahlströms torg utan att stanna upp framför Marmorintarsia. Den är en del av vår stadsbild. Ett spår, ett minne, en påminnelse.

Nemes avtryck är på en gång lågmälda och storstilade. Omöjliga att undgå och högljudda, men tysta. Som bara dikter annars kan vara. 

Föräldrarna gick skilda vägar

Nemes, den centraleuropeiska juden föddes nära staden Pécs, i Ungern. Året var 1909, vilket innebär att han under sitt liv upplevde två krig. Efter första världskriget upplöstes den österrikisk-ungerska monarkin och Ungern förlorade en betydande del av sitt territorium. Nemes föräldrar gick skilda vägar, han själv hamnade i Slovakien som tioåring. Han flyttar vidare, till Budapest, med sin far ett par år senare. Snart debuterar han som poet, nitton år gammal. 

Mellan 1930-1935 studerar han på Konstakademin i Prag. Så ockuperar Hitler landet och Nemes ger sig av 1938. Det är inte så enkelt att ge sig av. Han söker om inresetillstånd i Sverige, men får avslag av socialstyrelsen trots att han anger att han bara ska ”turista”. Han landar så i Finland, med ett hundratal akvareller och några fotografier i bagaget. 

Arresterad och förhörd av polisen

Nemes blir lärare på Fria målarskolan i Helsingfors. Han blir dock flertalet gånger arresterad och förhörd av finska polisen. En av gångerna varnar de honom: för inte in surrealismen i Finland. De behövde inte oroa sig så länge för surrealismens framfart, för snart måste Nemes ge sig av igen. Han blir utvisad ur landet och 1940 anländer han till Norge. 

Blott ett par dagar senare ockuperar Tyskland Norge och han ger sig av – igen – till Sverige den här gången. Filipstad, Loka Brunn, Stockholm till slut, men det dröjer. När hans far äntligen kan skicka honom pengar, kläder och saker blir hans tavlor fast i tullen då han är för fattig för att lösa ut dem. Och så kommer han till Göteborg. Hur går det till? 

Konstskolan Valand behövde under senare delen av fyrtiotalet en ny föreståndare. I den diskussion som föregriper beslutet att anställa honom har man pratat om att bryta med västkustmåleriet. Marianne Grate lägger förslaget: Endre Nemes? Han får tjänsten. För konstskolan kommer han att bli av avgörande betydelse. Spåren från hans fria sinne sitter liksom i väggarna där, än i dag. 

Nemes beställde koks

Valand som nu är en del av Göteborgs universitet är känd för att ge eleverna frihet att själva finna sin väg. Så ville Nemes, så instiftade han skolans anda. När han blev anställd låg skolan på Ekmansgatan bakom Konsthallen. Lokalerna var vackra – men ack så slitna. Och iskalla. I självbiografin beskriver Nemes hur han beställde koks. Detta lassades ut på golvet och där fick också kaminen stå och brinna medan eleverna målade. Brandfaran var överhängande. 

Förändringsarbetet började dock i värmen från den där elden. Nemes inskärpte att avgifterna skulle avskaffas, samtidigt som skolan skulle skärpa sin elitprägel. Amatörerna fick hädanefter hålla sig till kvällskurserna,emedan de mer begåvade studenterna fick arbeta fritt. 

Kunde stamma på sex språk

I Sverige var den sortens bryska uppriktighet inte bara förvånande, utan väckte också kritik. Ändå fick Nemes anhängare, adepter som aldrig gav upp sin beundran och sedan själva blev stora konstnärer. De följde hans väsen. Han som själv följt flyktens slumpvisa och osäkra stigar, mannen som kunde stamma på sex språk men enligt egen utsago inte kunde göra sig förstådd på ett enda (nå, det kunde han nog, även om känslan också alltid är legitim sanning för en konstnär). 

Konstskolan fick sedermera nya lokaler och utökades med skulpturskola, grafisk verksamhet och muralmåleri. Den blev en reell konkurrent till Stockholms konstnärliga utbildningar. Ändå var det inte lätt för Nemes att få fotfäste i Göteborg. Utställningen 1948 på Konsthallen fick positivt mottagande. Även om den evige kritikern Kjell Hjern, som Nemes själv menade underminerade honom för jämnan, gav den dåliga recensioner. 1955 återvände han till Stockholm. Göteborg kom dock att åter göra sig påmint i hans liv. 

Erbjuder Göteborg sin konstskatt

1984 blev han hedersdoktor vid universitetet. Men så var det också något annat. Och kan man ställa en stad i skamvrån, så gör jag det gärna. 

Nemes vet om att han ska dö. Han erbjuder Göteborg sin konstskatt, sin kvarlåtenskap. Ett enda villkor har han: samla mina verk på en och samma plats. Medan han ligger sjuk utbryter protester. Diskussioner förs i pressen. "Nemes mausoleum" vill man inte ha. Ett sjuttiotal konstnärer skriver under en lista, den offentliggörs. Nemes ligger för döden

Men det finns någon. En annan ungersk flykting som kom till Göteborg 1956. Sedermera blir han bibliotekschef i Härryda kommun. Han heter Peter Kadar och besöker Nemes på sjukhuset. Det råkar vara så att Mölnlycke/Härryda ska få ett nytt stort bibliotek. Och ett kulturhus. De har plats … Om nu de andra skriker nej. 

Döden blir för vissa en vattendelare

De kommer överens om att en större donation ska föräras kulturhuset. Kadar meddelar kommunstyrelsens ledning. Men också här bordlägger man. Nemes dör. Döden blir för vissa en vattendelare … Så vill man nu ändå ta emot gåvan i Mölnlycke. Nemes familj beslutar att åttio litografier, inga målningar, ska skänkas. De finns där ännu idag i kulturhuset. 

En kort Nemesvandring från Axel Dahlströms torg, via Studentkåren, Östra sjukhuset och till Mölnlycke borde alla göra. På en kort sträcka hinner man då resa långt in i bildvärldarnas land. Det landet kan man varken bli ratad av eller utvisad från. 

LÄS MER: Andra Långgatan har en judisk historia

LÄS MER: Visst kan man dansa efter Auschwitz

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.