Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Göteborg saknar kulturpolitisk styrning

Myndigheten för kulturanalys rapport ”Så fri är konsten” har blivit flitigt omskriven. Oron för vad som händer om vi får en sverigedemokratisk kulturminister är vida spridd. Men hur förhåller det sig på västkusten? Här är kulturnämnden defensiv och passiv, skriver David Karlsson.

David Karlsson är idéhistoriker, kulturskribent och förläggare på Bokförlaget Korpen.

Vad händer om vi får en sverigedemokratisk kulturminister? Det är dessvärre en högaktuell fråga. Blir det då i Sverige som i Polen och Ungern där högernationalistiska regeringar ger sig på den fria opinionsbildningen och landets kulturliv? Oron växer i kulturlivet.

Denna oro är en viktig bakgrund till den rapport om den ”kulturpolitiska styrningens påverkan på den konstnärliga friheten” som Myndigheten för kulturanalys nyligen presenterade. En annan bakgrund är den mediala debatt som rasat de senaste åren där ett antal röster hävdat att den offentliga kulturpolitiken domineras av en ängsligt politiskt korrekt elit mer upptagen av identitetspolitik än av konstnärliga frågor.

Kulturpolitik är emellertid komplicerat. Bland annat för att den samtidigt bedrivs på olika politiska nivåer: av staten, kommunerna och regionerna. Nationella mål står mot kommunalt självstyre. Det är målkonflikter vart man tittar.

LÄS MER: Snart är det slut med menskonst och lesbisk film

Nationella mål står mot kommunalt självstyre. Det är målkonflikter vart man tittar.

Vidare är det så att många av den kulturpolitiska debattens centrala begrepp är omstridda. Det gör att diskussionerna ofta slinter och slirar. Ett av honnörsorden är att konstnärliga beslut ska fattas ”på armlängds avstånd” från politikens makthavare. Men denna princip saknar definition, konstaterar Kulturanalys. Den är närmaste ett ideal eller en norm. Denna norm har emellertid byggts in i en rad procedurer i det kulturpolitiska systemet. Starkast står den på statlig nivå, svagast i kommunala sammanhang.

Den statliga myndigheten Kulturrådet har drygt hundra anställda, men ännu fler, mer än 120 konstnärligt kunniga personer från hela landet, sitter i de arbets- och referensgrupper som i realiteten fattar besluten om fördelning av medel. Ledamöterna sitter några år och byts sedan ut. Det är armlängdsprincipen omsatt i praktik. Liknande konstruktioner finns i andra statliga kulturmyndigheter och i viss grad även på regional och kommunal nivå.

Skulle en sverigedemokratisk kulturminister kunna ställa om hela detta intrikata system och få det att marschera i takt med sina egna ideologiska föreställningar? Hur robust är systemet? Risken för politisk styrning är störst på kommunal och regional nivå, konstaterar Kulturanalys, och rekommenderar regioner och kommuner att i högre utsträckning använda sig av externa sakkunniga i bedömningsprocesser och i kulturinstitutionernas styrelser. Enskilda politikers förståelse av värdet av konstnärlig frihet är också avgörande, vilket inte känns helt betryggande. Men även de statliga kulturmyndigheterna kan och bör bli tydligare i hur de kommunicerar och bör ”avstå från skrivningar som kan tolkas som att särskilda perspektiv efterfrågas i det konstnärliga innehållet”.

LÄS MER: Nu måste Filminstitutets politisering få ett slut

Enskilda politikers förståelse av värdet av konstnärlig frihet är också avgörande, vilket inte känns helt betryggande.

Göteborg framhålls av Kulturanalys som en av få kommuner som skrivit in den konstnärliga friheten i ett antal i styrdokument. Kanske för att vi har en del erfarenhet av politisk klåfingrighet. Debaclet kring ”Burka Songs” anförs av Kulturanalys som avskräckande exempel. Däremot inte det socialdemokratiska kommunalrådet Johan Attenius – knappast folkvald på grund av sitt estetiska omdöme – pågående kampanj mot vad han anser vara alla fula nya hus som byggs.

Även om övertramp fortfarande görs är emellertid det största kulturpolitiska problemet vi upplever i Göteborg nu snarast det motsatta: brist på styrning. Kulturnämnden är defensiv och passiv. När staden fyllde trehundra år byggdes stora delar av dagens kulturella infrastruktur. Nu, inför fyrahundraårskalaset – ingenting. Delvis beror detta på en oförmåga att samverka med en av de viktigaste kulturpolitiska aktörerna i vår del av av landet: Västra Götalandsregionen. I fråga efter fråga hamnar staden och regionen på kollisionskurs. Det drabbar göteborgarna. Det är en situation som våra lokala makthavare åstadkommit alldeles på egen hand. Utan inblandning av någon sverigedemokratisk kulturminister.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.