Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Nicklas Elmrin, Jenny Ingemarsson

Göteborg förtjänar film året runt

Så fort årets Filmfestival rullar in röda mattan i garderoben är det som om ingenting alls händer här, skriver Björn Werner.

Om det fanns en tävling om var Sveriges egentliga filmhuvudstad ligger skulle Göteborg stå sig rätt bra. Vart man än vrider huvudet finns en västsvensk regissör, skådespelare, rollsättare eller produktionsbolag som leverar hyllad film som om det vore snabbmat. Ruben Östlunds sanslösa framgångar med The Square, med både Guldpalm och Oscarsnominering. Alicia Vikanders hejdlösa Hollywoodsuccé. Fanni Metelius spirande stjärna. Valandutbildade Gabriela Pichlers unika öga. Och, i den lite mörkare delen av rörliga bild, YouTubes okrönte kung och världens sannolikt kändaste Göteborgare, Felix ”Pewdiepie” Kjellberg.

Men så fort årets Filmfestival rullar in röda mattan i garderoben och biljettresterna blandas med de överblivna popcornen i älvens isgrumliga slask är det som om ingenting alls händer här. Göteborg är trots sina osannolika framgångar på världsscenen för den vanlige göteborgaren knappast en plats för en cineast. En vecka om året, sen ekar det åter tyst i ett borttynande antal filmsalonger i staden.

För medan den externa leveransen är hög är det interna utbudet jämfört med huvudstaden direkt bedrövligt. Privata entusiaster driver så gott det går försök att visa kvalitetsfilm utanför flygplanskomplexet Bergakungens deppiga Hollywoodmonopol. Ett hedervärt men tufft uppdrag att driva med vinst. Men av medel från högre ort än kommun och region ser göteborgarna trots sin sjävklara status knappt skymten.

Här finns inget Filmhus som ett självklart nav för västsvensk film på samma sätt som Filmhuset, Gärdets stora brutalistkloss, i Stockholm. Och Cinemateket, Svenska Filminstitutets sympatiska försök att sprida filmkultur från när och fjärran har i Göteborg fått se kraftiga nedskärningar med fluffiga bortförklaringar om att ”det sliter för mycket på filmerna” och ”vi vill satsa mer på landsbygden” som förklaring. Utan att för den sakens skull hindra att ett fullmatat schema fortsätter rulla i Cinematekets salonger i huvudstaden.

Den stora skurken i dramat är här huvudsakligen ett daterat stockholmskt navelskåderi. Men bara för att Kulturdepartementet och Svenska Filminstitutet råkar ligga i huvudstaden betyder inte det att det är den platsen som staten ska vidröra med sina skattepengar. Det tänkbara Filmens hus som kanske står klart 2021 är ett regionalt och kommunalt initiativ, inte statligt. Och vad gäller Cinemateket som just nu närmast kippar efter andan på sina två små visningstillfällen i veckan finns inte heller några nya nyheter. Så behöver det inte vara. Men så är det.

Ska vi ha det roligt, får vi ordna det själv är budskapet. Och kanske är det just därför Göteborg och Västsverige gör det. Gör saker själva – med egna Filmhus, lysande socialrealistiska filmer och trolliga youtube-konton. Med tanke på Filmstockholms förkärlek för medelklasspannkakor som Solsidan kanske denna ordning egentligen är att föredra.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.