Göta älv har mycket att berätta

Ungefär halvvägs inne i Bo Björklunds bok Göta älvdalen – fylld till bredden av bilder och berättelser från älven, dess historia och dess omgivning – börjar jag tänka på amerikanen Norman Macleans ungdomsskildring Där floden flyter fram. Det är en helt annan sorts bok, många känner till den tack vare Robert Redfords filmatisering med Brad Pitt som en av två flugfiskande bröder i ett bildskönt Montana. Men parallellerna finns där och originaltiteln, A River Runs Through It, tydliggör dem. Det handlar om floden som en livsnerv, en pulsåder som villkorar och genomsyrar brödernas tillvaro – fisket, religionen, relationerna, allt vävs ihop av det strömmande vattnet.

Det är just en sådan sammansmältning Bo Björklund lyckas synliggöra. Lika lite som jag dagligen går och tänker på mitt blodomlopp och dess betydelse för att jag lever, andas och skriver, lika lite har jag tänkt på vattnet som flyter fram ett hundratal meter från mitt skrivbord. Jag har levt med det som en självklarhet till dess att alla aspekter som gjort älven så viktig nu presenteras för mig på drygt 300 bildtäta sidor. Handelsleden. Timmerflottningen. Fisket (flugspön svängs även i Göta älv). Älven som gränspostering när Kongahälla, sedermera Kungälv, var en norsk stad. Lödöse som medeltida hamnstad och utgångpunkt för pilgrimsfärder till Vadstena och Nidaros (Trondheim). Alla industrier som etablerats med älvens närhet som en premiss; framför allt varven varav det funnits 32 stycken, men även ett otal tegelbruk som fraktat teglet nerströms på lastbåtar och låtit oss bygga staden Göteborg. Med mera.

Men ryms verkligen allt detta på 300 sidor? Nja, att läsa från pärm till pärm är inte det bästa sättet att ta sig an boken. Sträckläst framstår den som lite för skolboksaktig. I vissa delar staplas fakta på varandra i en ström stridare än älven själv, och just de kapitlen är mer ägnade att slå upp i när man exempelvis behöver veta exakt vilket år staden Kongahälla brändes av svenskarna under Kalmarkriget (ett register hade varit på sin plats).

Faktauppräkningarna utgör dock bara en del av boken. Det som levandegör den är alla tidningsklipp och utdrag ur böcker som berättar om enskilda människoöden. Här finns skepparen Gustaf Dagmans dagbok från galeasen Helga på väg från Vänern till Göteborg 1882. Här finns ynglingen som far med ångaren s/s Elfängen neråt älven, säljer frukt på Kungstorget och sedan strosar omkring i det tidiga 1900-talets Göteborg. Här finns konstnären Ivar Arosenius som under sin sista tid i livet hittade en fristad i Älvängen.

Dramatik saknas inte. Det stora raset i Surte i september 1950, då en kvinna omkom och 300 personer blev hemlösa, behandlas utförligt. Likaså ångaren Göta Elf som kantrade i Göteborgs hamn 1908, varpå 25 personer drunknade.

Inte sällan blir tidningsklippen en slående kontrast till nutiden ifråga om rättssäkerhet och pressetiska ideal. Efter Göta Elfs olycka går Göteborgs-Postens skribent omkring på bårhuset, där han noggrant nertecknar likens tillstånd och ansiktsuttryck. I Elfsborgs Läns Tidning den 24 augusti 1894 skrivs det om ett våldtäktsförsök på en 12-årig flicka ombord på en ångare mellan Gamla Lödöse och Göteborg: ”Vid flickans ångestrop tillkom kapten Kilman och tog uti uslingen, som då krupit upp på ’hyllan’ i salongen och låtsade sig oskyldig. Man gjorde intet vidare åt saken. Men borde man inte åtminstone trakterat den eländige med ett duktigt kok stryk, innan han fick lämna fartyget?”

Det är i ljuset av de här människorna – ångbåtspassagerarna, sjöfolket, torghandlarna – som boken känns angelägen. Deras öden – på gott och ont – skulle sett annorlunda ut om inte älven en gång hade tämjts. Det är en känslig struktur. Göta Älvs reglering ska tillgodose fisket, sjöfarten, jordbruket, dricksvattnet OCH vattenkraften, och den koordination som krävs kan ta andan ur den klyftigaste bland ingenjörer.

Alltså aktualiseras också frågan om älvens framtid. Klimatförändringarna kan leda till en förödande höjning av vattennivån i Vänern, två decimeter kan vara ett faktum mot slutet av 2000-talet. En modifiering av hamnarna krävs och en avrinningstunnel genom Bohuslän har diskuterats i en statlig utredning, men inga beslut har tagits.

Till detta kommer också frågan om de slitna slussarna. Det har räknats ut att 1916 års slussar måste ersättas senast 2030, i annat fall är Göta kanal i farozonen. På trafikverket är man å sin sida osäkra på den samhällsekonomiska lönsamheten. Skulle det vara mer lönande att överföra transporterna till väg och järnväg, vilket leder till cirka 110 000 fler lastbilar på vägarna i Västsverige per år, samt i runda slängar 375 fler godståg? Vilka övriga konsekvenser skulle det i så fall få för Göta älvdalens invånare?

Det är någonstans ditåt frågorna rör sig efter att jag tagit mig genom Bo Björklunds informationsstinna bok; från det allmänna till det enskilda och tillbaka.

Och som en pendang till det lästa klingar Norman Macleans poetiska skildring: ”Till slut smälter alla ting samman till ett, och där flyter floden fram. Floden ristades in av världens stora syndaflod och rinner över klippor från tidens källarvalv.”

Ove Haugen