För trettio år sedan låg studenternas kroppar livlösa på gatorna runt Himmelska fridens torg i Peking. Intrasslade i sina cyklar hade de hunnits ifatt av de inkommande stridsvagnarna eller vinande kulorna. Kommunistpartiets ålderman Deng Xiaoping hade från sin position bakom kulisserna beslutat att definitivt sätta punkt för den studentledda rörelsen för demokrati och ekonomisk rättvisa, som under sju veckor hade demonstrerat för omfattande reformer i Peking och hela Kina.
Hela regeringsapparaten var i gungning, arbetare anslöt sig till demonstrationerna och journalister tog makten över tidningarna. Men allvarligast för Deng var den interna splittringen i kommunistpartiets topp. I ett tillstånd av lågmält raseri beordrade han, natten till den fjärde juni 1989, Folkets befrielsearmé att utrymma centrala Peking från demonstranter, med skarpa vapen om så krävdes. Röda armén rullade långsamt med stridsvagnar och tågande soldater in mot stadskärnan.
LÄS MER:Kinaforskaren Johan Lagerkvist undrar hur länge vi kan vara tysta
Morgonen därpå hade hundratals, möjligen flera tusen, människor dödats. Det finns inga säkra siffror, eftersom armén hade tydliga order att sopa igen spåren av blodbadet. Någon vecka före tillslaget hade en annan av partiets veteraner frågat Deng om hur man skulle bemöta västvärldens reaktioner efter ett militärt ingripande. Deng svarade obekymrat: ”Västvärlden? Den kommer att glömma”.
Göteborg är som en miniatyr av situationen i det liberala demokratiska väst, som upplever sig beroende av de kinesiska pengarna och därför förhindrat att tala fritt.
Västvärlden glömde snart massakern, men framför allt såg den genom fingrarna med den kinesiska regimens brott. När USA:s president George Bush den äldre valde att blunda för det skoningslösa våldet i Peking blev det prejudicerande för alla demokratier. Bush skickade nämligen redan i juli 1989 general Brent Scowcroft inkognito till Peking. Deng inledde mötet med Scowcroft med orden ”Jag vill att du ska veta - ni har inget med detta att göra!”, varpå generalen svarade ”Du har rätt, detta är det kinesiska folkets interna angelägenhet”. Knäböjandet inför Dengs massaker på civila militära gör 1989 till startpunkten på en lång period av stegrad rädsla för att förarga den kinesiska regimen.
Trettio år senare kan konstateras att de liberala demokratierna är ytterst försiktiga med att kritisera den kraftigt ökade repressionen under landets nuvarande ledare Xi Jinping. Yttrande- och mötesfrihet är närmast obefintligt. Den akademiska friheten är hårt kringskuren. Allra värst är det i regionen Xinjiang, där uppåt en miljon muslimer sitter internerade i ett omfattande lägersystem. Allt som liknar opposition eller politisk utmaning nosas enkelt upp av säkerhetstjänstens kameror och algoritmer.
Parallellt med det ökande förtrycket hemma investerar Kina stora summor utomlands, på sidenvägsprojekten över Eurasien och i den Kinaledda Asiatiska banken för infrastrukturinvesteringar (AIIB). I Sverige sticker Göteborg särskilt ut genom kinesiska Geelys ägarskap av Volvo Cars och andra stora investeringar, inte minst i innovationscentret på Lindholmen. Dessutom sitter en av stadens söner, författaren Gui Minhai, fortfarande fängslad i Kina efter att i Hongkong givit ut böcker som ogillas i Peking. Tala eller tiga? Göteborg är som en miniatyr av situationen i det liberala demokratiska väst, som upplever sig beroende av de kinesiska pengarna och därför förhindrat att tala fritt – även för att skydda sina egna medborgare.
Den kinesiska skuggan växer sig större, samtidigt som det sluttande planet för de universella mänskliga rättigheterna blir allt brantare. Detta illustrerades tydligt den 18 mars förra året när Kinas resolution "Promoting the International Human Rights Cause through Win-Win Cooperation" antogs av FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. Dokumentet försvårar för internationell kritik och undersökningar av situationen i medlemsländerna.
Vem kan känna entusiasm inför OS i ett land där omkring en miljon människor sitter i omskolningsläger?
Det är häpnadsväckande att diktaturen Kina agerar med självförtroende i frågor om mänskliga rättigheter, medan demokratierna är på defensiven. USA:s president Trump är visserligen inte försiktig, men dessvärre förefaller han lika likgiltig inför universella mänskliga rättigheter som Kinas ledare. Men som historikern Samuel Moyn visat i "Human Rights and the Uses of History" (Verso, 2014) har sammanblandningen av människorättsfrågor och de USA-ledda militära interventionerna i humanitärt syfte i Irak och Afghanistan skadat demokratiernas möjligheter och vilja att försvara mänskliga rättigheter. Demokratiernas dubbla måttstockar om mänskliga rättigheter har underminerat hela idén om universalism.
Utvecklingen ska också förstås utifrån att Pekings makt har ökat genom en växande hemmamarknad för spetsteknik och omfattande biståndsverksamhet. Vare sig demokratiernas eller utvecklingsländernas eliter vill eller kan säga nej till frestelserna. Detta har låst in västvärlden i ett tillväxtberoende och en tystnadspakt med Kina, samtidigt har det gjort länder i globala syd lojalare med landet. Därför har Kina framgångsrikt kunnat vinna stöd för sin ståndpunkt att inhemska versioner av mänskliga rättigheter ska respekteras mer.
Den internationella olympiska kommittén har än en gång valt Peking som värd för ett olympiskt spel, nu vinterspelen 2022. Men vem kan känna entusiasm inför OS i ett land där omkring en miljon människor sitter i omskolningsläger? Kina fortsätter att bekymmerslöst kränka de mänskliga rättigheterna på hemmaplan, samtidigt som Folkrepubliken internationellt underminerar de universella mänskliga rättigheterna.
Av 1900-talets lidanden lär vi oss att priset för tystnad och principlöshet är oerhört smärtsamt. Det finns därför all anledning att ta redaktören för Göteborgs Handels- och sjöfartstidning, en annan av denna stads söner, anti-nazisten Torgny Segerstedt, på orden när han med anledning av demokratiernas deltagande i Berlin-OS 1936 uttryckte: ”Vi ha genom att delta under ömkliga förevändningar gjort vad på oss ankommit för att stärka förtryckarnas ställning. Vi ha undandragit dem som torteras, andligen och lekamligen torteras, vårt moraliska stöd och bugande hyllat deras plågoandar.”
Johan Lagerkvist är professor i Kinas språk och kultur vid Stockholms universitet och höll i årets Segerstedtföreläsning.
