Som ett bortglömt och oansenligt litet Stonehenge ligger den där på den hisingska bonnvischan – drottning Hackas grav. Trots sitt anspråkslösa yttre är denna stenåldersgrav Göteborgs äldsta byggnadsverk, men det upptäcktes först när den på 1970-talet var en hårsmån från att förstöras.
Det var en väldig uppslutning på kvällsvisningen av megalitgraven Svensbydösen i Säve – i folkmun drottning Hackas grav – den 30 augusti 1978. Hembygdsföreningen var där, lokalpressen var där, arkeologiska museets chef Lili Kaelas var där och framför allt var flera hundra upprörda Sävebor där. Anledningen till uppståndelsen var att fornlämningen skulle rivas för att ge plats åt en trafikled.
Att detta skulle ske var visserligen känt sedan länge, men vid den rutinmässiga arkeologiska utgrävningen av byggplatsen hade man kommit fram till något oväntat. Graven var inte, som man tidigare ansett, en hällkista. Den var en långdös. Upptäckten blev en stor arkeologisk nyhet och opinionen för att rädda graven växte sig snabbt stark.
Hällkistor och långdösar är alltså två olika typer av stenåldersgravar. För ett otränat öga är skillnaden dem emellan inte helt uppenbar, men medan hällkistor är ganska vanliga i Göteborgsområdet är långdösar väldigt sällsynta norr om Skåne. Drottning Hackas grav var dessutom ett ovanligt maffigt exemplar.
Upptäckten innebar också att Svensbydösen troligen var äldre än vad man tidigare trott – det äldsta byggnadsverket i Göteborg, till och med. Långdösar byggdes nämligen för runt 5000 år sedan, medan hällkistor började byggas först under en senare del av stenåldern.
Lili Kaelas var den som ansvarade för utgrävningen. Hon var Göteborgs första kvinnliga museichef, arkeolog och expert på stenåldersgravar. Som chef för Göteborgs arkeologiska museum – det var hon mellan 1968 och 1983 – arbetade Lili Kaelas för att göra museets verksamhet mer tillgänglig för allmänheten. Bland annat genom att arrangera utställningar med inlånat internationellt material – som den stora egyptiska utställningen ”Gudar och människor vid Nilen” 1973.
Svälten är så stor att kungen befaller att var tionde man ska dödas. Då träder en jungfru in, och föreslår att man i stället för att döda folket ska ge dem hackor och utsäde, så att de kan odla upp marken.
Museichefen Kaelas höll med Säveborna om att Drottning Hackas grav borde räddas undan grävskoporna. Särskilt nu när det visade sig att den var äldre och mer vetenskapligt intressant än man tidigare hade trott. Hon blev dock överraskad av Sävebornas stora engagemang, som berodde mindre på gravens vetenskapliga värde än på en sägen om drottning Hacka som sedan lång tid tillbaka berättats i stugorna.
Opinionen för att bevara fornminnet fick gehör också hos politikerna, och det beslutades att graven i stället för att fraktas bort efter utgrävningen skulle räddas genom att flyttas några meter åt sidan.
Slutet gott, allting gott. Men – vem var egentligen drottning Hacka?
Inspirerad av Sävebornas oväntat starka engagemang skrev Lili Kaelas en liten skrift med det passande namnet ”Sägnen om drottning Hackas grav”. Där kan man läsa mer om berättelsen som gett stenhögen dess namn, och som i kortform lyder ungefär så här:
Det är hungersnöd i landet. Svälten är så stor att kungen befaller att var tionde man ska dödas. Då träder en jungfru in, och föreslår att man i stället för att döda folket ska ge dem hackor och utsäde, så att de kan odla upp marken. Kungen tycker att detta förslag är bättre än hans egna mer drastiska idé, och ger sitt bifall. Den resonliga jungfrun blev drottning och kallades för Drottning Hacka.
Sägnen finns i lite olika varianter på många håll i landet och påminner om jordbrukssägner från andra delar av Europa. Säveversionen är dock unik i och med kopplingen till en faktisk plats där drottningen ska ligga begravd. Enligt sägnen ska det också ha funnits en guldring i graven, som smitts av en jätte.
Vem som i verkligheten begravdes här för 5000 år sedan är så klart helt omöjligt att veta. Klart är dock att sägnen om drottning Hacka och Sävebornas engagemang för att rädda fornminnet spelade en viktig roll i att rädda en av Göteborgs mer oansenliga sevärdheter undan förstörelse.
