Descartes slet sitt hår för att bevisa sin egen existens, tills han insåg: ”Jag tänker, alltså finns jag”. I Göteborg verkar det vara en lite annan devis som gäller för att bevisa samma sak: ”New York Times ser oss, alltså finns vi”.
För nu har det hänt igen. Någon från den legendariska platsen ”utomlands” har varit i Göteborg, tagit en promenad i Majorna, smakat på maten på några trendiga krogar med sin utländska palett, handlat lite kläder på ett sätt som bara en person av världen kan göra och sen skrivit om det i sin utländska tidning. I veckan var det en journalist från just New York Times, som faktiskt lagt hela 36 timmar av sin värdefulla tid på att strosa runt i västkustens pärla. Kontentan: det är rätt så gött i Göteborg, faktiskt.
LÄS MER: Vi borde fira Europadagen mer än nationaldagen
Reaktionerna lät inte vänta på sig, som de ju aldrig gör. Göteborgstwitter formligen exploderade i ett lokalpatriotiskt konfettiregn. Stadsarkitekt Björn Siesjö, statsvetaren Ulf Bjereld, ärkesossen Leif Pagrotsky för att bara nämna några slukade texten med hull och hår och delade stolt vidare på Twitter med malliga kommentarer på temat: ”det är ju sant som de säger, det är gött i Göteborg”. Facebook tjuter och fräser som en gammeldags kaffekokare som kokat klart.
Detta är förstås inte första gången. Det är en del i den göteborgska identiteten, att väldigt högt men lite oroligt konstatera hur gött vi har det och sedan flacka med blicken mot omvärlden för att hoppas de håller med. Varenda göteborgare som trotsigt hävdat stadens överhet mot Stockholm under en weekend till huvudstaden känner igen känslan, och det lilla suget i magen när ingen ärligt talat bryr sig. Men att det är så - att Göteborg har en så svag självbild att vi låter oss skapas genom andras ögon - är inte bara en lite charmant osäkerhet. Det kan också vara, om inte farligt, så åtminstone lite, lite dumt.
LÄS MER: Tågresandet är bara en fluga
Det New York Times artikeln beskriver är onekligen en trevlig helg i Göteborg. Men det finns också en anledning till att den inte handlar om Nordstan, Västra Frölunda eller ens Kville, trots att det finns smultronställen också där. För det är inte det Göteborg som är gött. Det goa, så råder konsensus, är den övre medelklassens Göteborg. De internationella resenärernas Göteborg. En liten vända i Majorna. En lov i Slottsskogen. Lite shopping av mellandyra kläder. Äta lite mellanrätter på några mellandyra restauranger. Lite halvdyr öl från ett lokalt mikrobryggeri. Sedan vidare till Köpenhamn för att göra samma sak.
Det är ingen bra väg för en stad som gärna i så många sammanhang det går hedrar sig med att vara öppen och inkluderande. Bättre då är att tänka lite mer som Descartes och lite mindre som en nervös högstadieelev. Bottna i sig själv istället för att bottna i andra. Följa en devis som faktiskt funkar:
”Göteborg är gött - alltså är det gött”.
