Nitton år efter att Gårda Bollklubb bildats var uppstickarna bäst i stan. Den allsvenska femteplatsen från 1937/1938 upprepades ett år senare, och den lilla föreningen från andra sidan Mölndalsån hade bevisat att man förtjänade att tas på allvar. Nu kan Gårda höja ett glas vinrött för bollklubbens första sekel.
Hösten 1919 var det närmast omöjligt att hitta en lugn och stilla vrå på Gårda. Det larmade, myllrade och närmast bubblade i kvarteren längs Mölndalsån. Hjulen snurrade allt snabbare i municipalsamhället som var ett av landets mest tätbefolkade.
Industrierna på andra sidan ån försörjde vid den här tiden tusentals människor. Många av dem kom inflyttande från gamla bondesamhällen i Göteborgs närområde medan spinneriet sysselsatte åtskilliga kvinnor med hemvist i Haga, Landala och Masthugget.
Kort sagt: det vävdes drömmar om ett bättre liv på Gårda.
Café Sparven på Spinnmästaregatan 2 skulle förstås även en helt vanlig lördag haft sin givna publik, men den 1 november 1919 var det särskilt trångt. 17 av gästerna hade lockats dit för att höra mer om tankarna på att starta en ny idrottsförening. Någon timme senare var saken klar: Gårda BK hade fått sin första styrelse med den 24-årige John Johansson som ordförande.
På Gårda fanns ingen tid att förlora. 1922 blev samhället en del av Göteborg och Gårda BK började så smått göra avtryck i stadens idrottsliv – men att uppstickarna, mindre än 16 år efter mötet på café Sparven, skulle ta plats i landets högsta serie – det var förstås en första klassens sensation. Varken mer eller mindre.
Under marschen upp till allsvenskan hade laget hunnit slita ut två tröjor: den första var brun/svart-randig, den andra grön med ett vitt band över bröstet. Men det var i vinröda tröjor Gårda BK sprang ut till allsvensk debut mot AIK söndagen den 28 juli 1935.
I Gårdas premiärelva den söndagen hade sju spelare redan provat på allsvenskt spel för andra göteborgsklubbar. I alliansklubbarna IFK Göteborg, Örgryte IS och Gais rynkade man bekymrat på pannan, men trodde nog att Gårdas visit bland de stora skulle bli en kort och snabbskriven historia.
John Johansson hade efter kafébesöket 1919 gjort en egen lysande karriär och 1932 valts in i Svenska Fotbollförbundets styrelse. Dessutom dömde han nu matcher på högsta nationella nivå och ledde från 1933 även Fotbollförbundets domarkommitté.
Gårdas ordförandeklubba lämnade han redan 1933 över till Oscar Johansson, mest känd som Buss-Oscar. Mannen som erbjöd göteborgarna en busslinje mellan Masthugget och Lilla torget när ingen annan ville eller vågade.
När Gais landslagsman Harry ”Båten” Johansson gick arbetslös var Oscar snabb med att erbjuda en paketlösning: jobb som reparatör och en plats i Gårdas representationslag. Landslagets halvback tackade ja och blev kvar under hela Gårdas allsvenska epok.
En liknande strategi gjorde att den 17-årige Gunnar Gren valde den vinröda tröjan och fick sin allsvenska debut på senvåren 1938. Fast då var det John Johansson som från sin chefspost i Göteborgs Idrottsplatsstyrelse (idag Göteborg Fritid) kunde locka med ett jobb. I sin biografi berättar Gren hur klubben också lät honom åka till Mölndal för att hämta ut en kostym, och hur både han själv och pappa Johan fick sina körkort bekostade av Gårda BK. Att Buss-Oscar dessutom emellanåt kunde tänka sig att låna ut en bil var en ren bonus.
Från 1933 och framåt fyndade Gårda regelbundet i alliansklubbarnas överskottslager, men efter några år såg också - framför allt - IFK till att hämta spelare i andra riktningen. Utöver Gunnar Gren kom Folke Larssson, Holger ”Proppen” Bengtsson och Erik Bergkvist att bli uppskattade spelare i den blåvitrandiga kamrattröjan.
”Båten” och ”Proppen” har vi redan lagt bort titlarna med, men under Gårdas åtta allsvenska säsonger presenterade sig också spelare som: Nils”Aladåben” Andersson, Gustaf ”Såpa” Gunnesson, Evert ”Sluggo” Gustafsson och Bror ”Kalven” Wahlström. Och så landslagets gamle skyttekung förstås: ”Svarte Filip” Johansson.
Det var kanske inte bättre förr, men smeknamnen förefaller definitivt fyndigare…
Ledartrojkan kompletterades å sin sida av den förre gaisaren Robert ”Tjobet” Gustafsson. Längs sidlinjen förvandlades den timide slöjdläraren till en yvig och gestikulerande profil som förstod att optimera lagets insats. Den svårforcerade försvarsmuren, Gårda-säcken kallad, föddes till exempel i Tjobets huvud.
Säsongerna 1937/1938 och 1938/1939 var Gårda BK - med sina dubbla femteplatser - bäst i stan, men sedan ”Tjobet” i början av 40-talet varvat ner fick Gårda allt svårare att försvara sin position.
– Och så ska man komma ihåg att laget började bli rätt ålderstiget. När sedan ”Buss-Oscar” gick bort 1945 försvann i ett slag både en viktig sponsor och arbetsgivare, säger den pensionerade polismannen Rolf Ödesjö. Ingen nu levande person kan mer om Gårda BK:s historia än just Ödesjö i Majorna.
Det är till exempel tack vare hans envisa forskning som alla de 63 spelare som 1935-1943 framträdde i Gårdas allsvenska tröja nu är kartlagda.
Dessvärre är ingen av dem längre i livet. När vänsterbacken Rune Jacobson (11 matcher 1942/1943) avled i januari 2014 var det också den sista allsvenske Gårdaiten som gick ur tiden.
Inte ens Rolf Ödesjö tycker att det låter särskilt realistiskt att tro på en framtida comeback i högsta serien. Att klubben under självaste jubileumsåret spelade i division III var i sig en fantastisk bedrift.
– Synd att Gösta Carlson inte fick uppleva det, suckar Rolf Ödesjö och minns vännen som växte upp på Gårda under det tuffa 30-talet, och sedan kom att leda klubben genom många svåra år. 2015 och 2016 fick han se sitt hjärtas lag avancera från division VI till division IV, men innan Gårda BK hösten 2018 säkrat div III-spel hade ytterligare en stark Gårdastjärna slocknat för gott.
– För oss som spelar idag var Gösta ett band till historien, säger mittfältaren Josef La Carrubba som också är sportchef i dagens Gårda BK.
– När vi vunnit en match i sexan eller femman kom han gärna och ställde sig utanför omklädningsrummet för att höra segersången. För oss i laget är sången lite mytomspunnen, och vi vill gärna tro att den har hängt med ända sedan klubbens allsvenska år.
Sekreteraren Hannes Hurtig håller med; det ärorika förflutna är viktigt även för dagens spelare:
– Det finns väldigt många föreningar i den här stan, men få har samma historiska skimmer kring sig som vårt Gårda BK.
Besvikelsen över att ha misslyckats med att klara div III- kontraktet verkar ha lagt sig både runt gräset på Överåsvallen och klubbhuset i Skatås.
Efter jubileumsfesten börjar den långa vägen tillbaka mot toppen. Eller åtminstone division III.