Fyre Festival var den perfekta, moderna bacchanalen för alla Super Rich Kids som Frank Ocean sjunger i sin låt med samma namn. En festival på Pablo Escobars karibiska ö, skräddarsydd för den stormrika eliten av vackra och bortskämda barn till den enda procenten som äger 99 procent av jordens alla tillgångar. Platsen för världens alla kända och okända Kardashians. Kritvita stränder. Perfekt, ljusblått hav. Supermodeller. Världsartister.
Det är därför det för oss övriga 99 procent är så tillfredsställande att se det hela falla samman framför våra ögon. I Netflix dokumentär Fyre: the greatest party that never happened som kom ut i dagarna får vi göra just det. För festivalen ägde aldrig rum. Arrangörerna (som egentligen ville dra uppmärksamhet till sin artistbokar-app med samma namn) kunde bara en sak: att med alla till buds stående medel tilltala de pengastinna besökarnas behov av att tömma plånboken.
Scenerna när besökarna tror sig vara på väg till sina drömmars party men möts av en nedblött kåkstad av tält inköpta på överskottslager är lika plågsamma som de är njutbara. Karman uppenbar.
Men dokumentären är mer än så. Den är också en metafor för appekonomins snedvridna fokus. Fyre skulle bli en app för att lättare boka artister på samma sätt som Uber är en app för att boka taxibilar. Att festivalen föll samman berodde mycket på att arrangörerna inte förstod att någon måste göra jobbet de saluför. Kollapsen blir svaret på frågan om vad som händer om artisterna inte dyker upp, eller om chaufförerna inte kör: bortom appar och smidiga tjänster är det alltid någon som måste göra grovjobbet.
