Fyra låtar vidare – alla lika chanslösa i Mellofinalen

Hallå där, ni kan vakna nu! Eller somna om. Gör som ni vill, andra chansen är över. Hur det slutade? Fyra bidrag gick till final, fyra åkte hem. Shirley Clamp var bäst, Tommy Körberg sjöng ”Stad i ljus” och i morgon är en annan dag. Som vanligt alltså.

LÄS MER:Skånska Sannex bjuder på Melodifestivalens sämsta låt

Nej, Tommy sjöng inte ”I morgon är en annan dag”, jag ville bara lyfta fram något positivt så här i början. Som att det faktiskt är en annan dag i morgon. En dag utan poänglösa lekar, trötta Hall of fame-inslag och franska Christer Björkman-chansoner, även om skönsjungande Shirley Clamp lockade till fniss när hon dissade sin gamle festivalgeneral genom att slamra med kaffe och mobilsnacka i hans finstämda duettparti.

Det sagt känns det nästan lite taskigt av SVT att låta Shirley Clamp skämta och sjunga så mycket i direktsändning. Inte för att hon gör bort sig utan precis tvärtom, därför att det så lätt blir tryckt stämning och tomt på scen när programledaren blåst de tävlande av banan.

Men detta är också en tävling och därför återstår en grundläggande fråga. Vad är vitsen med Andra chansen?

Det kan inte vara så roligt för Frida Green att stå och stampa bakom draperiet medan Shirley Clamp bränner av ”Min kärlek” med sådant självklart tryck i rösten. ”Säg mig, när du knockat dina elever – hur tror du då att de kommer att kunna minnas det du lärt dem …”.

LÄS MER:Tre av tre – The Mamas unika finaltåg fortsätter

Däremot var det kul att få återse Grotescogänget i Melodifestivalen. Att deras skygga technomohikan DJ Trexx (Michael Lindgren) dessutom lät sig övertalas till en comeback kommer att firas med korv och surkål över hela Centraleuropa. Även Benjamin Ingrossos och Felix Sandmans bromance-hyllning till sin förlagschef Ola Håkansson var fin, om än lite intern.

Som tv-program betraktat fanns det alltså ljuspunkter i kväll. Men detta är också en tävling och därför återstår en grundläggande fråga. Vad är vitsen med Andra chansen? Förklara gärna det rimliga i att den här tävlingen drar ut på tiden i sex veckor, mer än ett fotbolls-VM och längre än sommar-OS. Eller ännu hellre, mejla SVT och säg att det räcker nu. Precis som Christer Björkman har Andra chansen spelat ut sin roll.

LÄS MER:Melodifestivalen – kvällen som kan bära eller brista

Det har gått åtta år sedan Robin Stjernberg vann tävlingen. Det är också enda gången som ett bidrag från Andra chansen lyckats ta sig hela vägen till Eurovision. Att artisterna (till skillnad från skivbolagen) skulle ha något att tjäna på den här hopplösa omvägen stämmer alltså inte. Tvärtom. Med väldigt få undantag har låtarna från Andra chansen aldrig haft med toppstriden att göra. Vilket är fullt begripligt och alldeles självklart. Det är ju redan bortröstade en gång. Ratade. They never come back, för att ta till en boxningstruism.

Andra chansen saknar funktion. Det är Melodifestivalens maskformiga bihang och vi skulle alla må bättre om SVT bara skar bort den.

Att Robin Stjernberg av alla människor ändå lyckades brotta ner och betvinga oddsen handlade snarare om att hans motståndare det magiska året 2013 bestod av Yohio, Ulrik Munther och Anton Ewald än om att hans låt ”You” skulle vara en särskilt värdig vinnare. Det var den inte.

Även om jag fortfarande blir lycklig av goatversionen på Youtube – och redan nu skulle välkomna liknande omstöpningar av Efraim Leos och Alvaro Estrellas bidrag – kan det inte vara Andra chansens primära uppgift att förse Internet med roliga musikvideor.

LÄS MER:Alla älskar Göteborg – det känns la fint

Denna meningslösa d-final borde alltså läggas ned så fort det går. Andra chansen saknar funktion. Det är Melodifestivalens maskformiga bihang och vi skulle alla må bättre om SVT bara skar bort den.

TEXT

Jan Andersson

jan.andersson@gp.se