Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Tomtefamiljen med Pernilla Wahlgren, Per Andersson och barnen Elisabeth Drejenstam Papadogeorgou och Elis Nyström. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Fyra kommentarer om julkalendern gör ingen tittarstorm

Årets julkalender har väckt reaktioner. I alla fall på nyhetssajterna. Emanuel Karlsten frågar sig hur lite som krävs innan man kan påstå att hela Sverige rasar.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Hur många ska rasa innan något blir en nyhet? Jag undrar eftersom samtliga svenska medier i veckan har gjort artiklar på att tittare “rasar” över årets julkalender. Samtliga hänvisar också till SVT på Facebook. Så jag räknade antalet kritiska kommentarer bland de totalt 500 skrivna. Det fanns fyra kommentarer. Fyra!

LÄS MER: SVT:s julkalender: "En vidbränd pyttipanna"

LÄS MER: Recension: "Julkalendern – Panik i tomteverkstan", SVT

Vad de kritiserar? Att den som spelar den "riktiga” tomten i årets julkalendern "avslöjar” att tomten på julafton bara är föräldrar med plastmask.

Alltså: föräldrar "rasar” över att SVT låter en "riktig” tomte beklaga sig över "falska” föräldra-tomtar.

Kommentarerna har tveklöst ett underhållningsvärde:

"Så typiskt vänstervridet av SVT att 'nu ska VI berätta att tomten inte finns – det är vår skyldighet som storbroderlig tv kanal; såna beslut kan knappast överlämnas till vanliga familjer, föräldrar som barn’.”

Men de är också uppenbart påhittade, som pappan som menade att hans två år gamla son nu, tack vare den katastrofala julkalendern, byggt sin första treordsmening:

"I dag kom hans första mening efter att ha sett första avsnittet. Finns inte tomten? Väldigt tråkig start på årets julfirande.”

Ja, och så finns det alltså två kommentarer till. Totalt alltså. Alla citerade i olika svenska medier, eftersom underlaget inte är större.

Ser vi vad som händer här?

Den stora poängen med journalistiska medier är att de ska vara mer än internet.

Den stora poängen med journalistiska medier är att de ska vara mer än internet. Sammanfatta världen och samtiden så att läsaren förstår, kanske blir smartare. Att plocka några få dåliga russin och baka en ny, rutten kaka är motsatsen till det. När den dessutom serveras till läsare blir man exakt det internet kritiseras för att vara: plats för rykten, skvaller och påhitt.

Frestelsen är samtidigt uppenbar: journalistik har alltid handlat om att ge två sidor av en historia och med internet kan vi överblicka fler reaktioner än någonsin tidigare. Det går alltid att hitta en surgubbe. Eller i detta fall: fyra surgubbar. Utmaningen blir att avstå från att skriva, när det inte är relevant. Vilket är svårt när vinkeln och konflikten är så tydlig. Alla älskar ju att hata julkalendern.

Men om journalistiska medier ska fylla en funktion måste de ställa sig över att bara vidare-rapportera en konflikt och i stället tillföra ett värde. Det är en förtroendefråga.

"Fyra personer på SVT:s Facebooksida resonerar lustigt kring julkalender-manus” är kanske inte en sexig rubrik, men den är åtminstone sann.

"Fyra personer på SVT:s Facebooksida resonerar lustigt kring julkalender-manus” är kanske inte en sexig rubrik, men den är åtminstone sann.

Och kanske skulle en sådan artikel till och med kunna tillföra ett värde? För det är klart att det finns något både kittlande och till och med intressant i att höra hur en handfull föräldrar resonerar kring både tomten och julkalendern.

Det visar fyra, möjligtvis oreflekterade, kommentarer. Men det är knappast en spegling av ett Sverige som rasar.