Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Imre Kertész (1929–2016). Romandebuterade med, Mannen utan öde, som gavs ut för första gången 1975 och bygger på hans egna erfarenheter från koncentrationslägren.

Fyra dagar ur en bukspottkörtels dagbok

Den ungerska författaren Péter Esterházy blir allt mer märkt av sin sjukdom, men orkade nyligen ändå inviga den ungerska bokveckan. GP Kultur publicerar här, exklusivt i svensk press, en av hans senaste texter, om sista tiden tillsammans med vännen och Nobelpristagaren Imre Kertész, som gick bort i slutet av mars.

11 mars, fredag, kvällen. 
Var och en finns i sin egen oro, för att nu börja med att säga något måttligt avancerat. Efter att ha utväxlat diverse manusark med Nusi (den geniala maskinskriverskan) tog jag spårvagnen hem – jag hade fått tillbaka utskrifter från henne och hon hade fått det sista materialet (rättare sagt: en kopia) av mig. Tidens stillhet under resan framkallade strax B (den käraste bland bukspottkörtlar). Vi korsade Donau och flörtade med varandra när hon framkastade att jag kanske borde besöka en av mina vänner som enligt ryktet mådde uselt. Enligt ett annat rykte skulle han befinna sig i koma. Det vill säga: han var döende. Och hur trist skulle det inte vara om jag, så att säga, skulle råka komma försent. 
Jag hade besökt Imre på hans födelsedag den 9 november.

Om det har jag skrivit tidigare, jag skulle gärna vilja titta på det, se vad jag skrev, men jag har det inte till hands. Och kanske är det bäst så. Om jag minns rätt var jag den gången mera upptagen av att senare kunna beskriva situationen och själva seendet än vad jag är nu. Även nu försöker jag komma ihåg, liksom jag den gången försökte komma ihåg vad som hände och hur det hände. Och nu kom jag honom nära på riktigt. Jag betraktade honom, men jag brydde mig inte om att det var just honom jag tittade på.

Jag satt på hans sängkant och höll honom i handen. Plötsligt kom gråten över mig, jag skakade, tårarna strömmade. Han märkte det inte och M drog sig taktfullt tillbaka. Även nu kan jag känna tröttheten efter all denna gråt. Imres andetag var sörplande, han flämtade, stönade. Med jämna mellanrum uteblev ett andetag och då slöt han ögonen, det var som om han hade dött. Att det var just då han dog. Jag såg honom dö på det där sättet minst tre gånger, och vid varje tillfälle ryckte min kropp till. Jag tror det berodde på rädsla. För vad, för vem, det kan jag inte säga. 

Och sedan stönade han till igen, och pratade också. Han kände förmodligen igen mig, och namnet ”Péter” hördes. Förgäves försökte jag, jag kunde inte förstå vad han sa. Som om han skulle ha talat på ett främmande, på ett avlägset språk som musikaliskt liknade ungerska och som också innehöll ungerska ord. Så föreföll det mig. Jag kommer ihåg följande: ”Jag vet inte, jag lever, säg till honom, han kommer att dö, han tycker om mig, jag vet att han tycker om mig” (och jag förstod det som att det syftade på mig), ”ungrarnas kung, det hela är bara ett fragment, ett stort papper, han har en vacker röst” (han syftade på mig). Säg mig någonting, manade M, som vaktade varje rörelse hos Imre. Hon sa kärleksfulla ord till honom, och jag slöt ögonen som ett litet barn, som för att låtsas att jag inte var där. Vad ska jag säga dig med min vackra röst, viskade jag med mitt av gråt vattniga skratt. Din nya bok är vacker, jag har bläddrat i den, och det stör mig inte heller att jag inte alltid är överens med dig. 

Ingenting tydde på att han hade förstått vad jag sa med min vackra röst. Jag satt där nästan en timme. Skönheten i hans ansikte lyste till då och då. Och på något sätt även hans styrka. Än en gång förstod jag inte vad lidande skulle vara bra för. Som den forna låtsasmatematiker jag var, begrep jag inte att jag åter hade förstått en ekvation och dess härledning, det vill säga att jag från början inte förstod. Lidandets plats i Skapelsen, jag trodde mig ha förstått detta flera gånger, det vill säga inte någon gång. 
Huvudet är urholkat av allt gråtande på eftermiddagen. Att sova, sova. 

12 mars, lördag
Jag har sovit. Jag är bra på att sova. Nu iväg till sjukhuset för en lätt kemoterapi. ”Född att förbunda mig på fläcken till en förbindlighet” – ofta frestas jag att skriva utifrån en språkfigur, en metafor eller en association. Och jag vill att skrivandet ska ta den vägen. Men nu kommer det inte längre att bli så. 

Gårdagen lever fortfarande starkt inom mig. Så mycket som har hänt! Ändå har jag hela tiden en känsla av att alltför få saker har hänt. Se på tiden som sipprar iväg. En icke-nöjd man: det måste finnas någonting bättre. Men att vara en alltför-nöjd-man är inte heller det någon höjdare. Åter dessa mått! De gamla grekerna, åter till det där gamla! Nu ska jag iväg. 

Jag har erhållit vad jag behövde. Bra blodprover, fint antal trombocyter. Allting är bra (”ännu är det inte morgon”). Middag, sova. Ser en del av en Barcelonamatch. Men om tjugo minuter ska jag se slutet på den. Jag skulle vilja säga till min läkare (Real Madrid): ”Låt oss förnedra Getafe”. Barnbarnen Otto och Natasa är här. Mitics berättar om sitt arbete. Som far kan han höra denna sonens kloka, vidsynta, men från känslor inte alls fria beskrivning om vad som bör göras, om problem, om mänskliga egendomligheter, om idiotier och klokskap – nå, som far kan han känna sig stolt. Så är det. Jag ser på honom, lyssnar på honom och ”finner glädje i honom”. Ska jag nu bluffa och säga att det är snott från den gamla översättningen, från Karoly-bibeln?

Fuck-it-fan-också, det har jag glömt från gårdagens besök, det där Fuck-it-fan-också. Det var inte särskilt svårt att förstå att han sa så. Han sa det inte upprört, snarare som en sammanfattning. En sådant milt eller omsorgsfullt Fuck-it-fan-också har aldrig någonsin uttalats (i denna jämmerdal). Jag skrattade till, bra sagt min käre Fuck-it-fan-också. Vi var eniga om den saken. Men han reagerade inte på någonting, han förblev ensam med sitt Fuck-it-fan-också. I stället för ett evigt liv ett Fuck-it-fan-också. Rädda oss Fuck-it-fan-också. Men det finns ingen som kan rädda oss, säger Imres ansikte. Det verkar som om jag redan tidigare någonstans har skrivit ner någonting liknande. Det spelar ingen roll. Ett legitimt dagboksfel eller ett gängse textförstärkande motiv. Påstår jag alltså att det på dessa sidor inte går att missta sig, att jag inte kan göra fel? Snarare är det väl så att ett smärre fel inte behöver vara ett smärre fel just här. Fuck-it-fan-också.

Det vore skönt att kunna be. Eller att jobba hårt. Jag brukade anse dessa två saker som identiska, möjligen helt felaktigt. Kanske beror det på dagens behandling som gör att jag åter är vimmelkantig och vacklar omkring, i stället för att störta mig över alla göromål, rent konkret den beställda Eötvös-prologen. I stället retar jag till exempel upp mig på varför barnbarnen tittar på det teve-program de tittar på. Ser på den där idiotin. Jag har redan sett det minst två gånger. De är svala mot mig, men det är sant att de är artiga och förekommande. Och sålunda ännu mera svala. Hur jag själv är vet jag inte, rädd, artig och förekommande. Åter denna trasselhärva av nära-och-fjärran.

Tillbaka i sängen och till det liggande lidandet. Kanske borde man inte grubbla på vilken roll lidandet har i Skapelsen, utan hur det i stället kanske är möjligt att lidandet äger en egen skönhet. En skönhet som man inte kan förväxla med någonting annat. Som bara existerar genom sig själv. Den går inte att ersätta med en bukett rosor. Är det månne denna skönhet som gör lidandet intelligent (?), legitimt (?)? Men detta ger förstås inget svar på frågan varför just den som lider måste lida. Skönhet är farlig. Den imponerande skönheten hos havet som slukar skeppen.

Ännu en gång: det farliga med Imres skönhet. Denna skönhet är lidandeskönhetens enkelhet. Lidande, misslyckande, nederlag, smärta – men ändå! Men det har ingenting med triumf att göra. Det är ingen seger förklädd till nederlag. Lidande förblir lidande. Det är inget skadeersättningskvitto.
Ännu en gång: den kamp som han nu är inbegripen i är någonting annat än all annan kamp.

I den kampen är våra muskler fulla av rörelser. Vi stampar eller störtar oss mot väggen, skriker, spänner oss allt vad vi kan, också-vidare. Mejsel, hammare. Där han nu befinner sig är kampen snarare som om han hade ställts ut för alla vindar som en färdiggjuten staty, bunden till händer och fötter. Och denna bundenhet syns också på kroppen, men det är inte bara kroppen som är bunden – utan: allting. Vid det här laget: allting. Här finns inte längre rörelser, formering. Man bara står där i det tillstånd som man har nått fram till. I sin storhet om det råkar vara storhet, i sin litenhet om det råkar vara litenhet. Den skönhet jag ser i hans lidande är inte enbart lidandets opersonliga skönhet, utan den beror också på vem lidandet möter, vilken människa lidandet möter. Här går det inte att fuska, när du lider är du den som du är. Och du kan inte längre göra någonting mot eller för på vilket sätt du ska vara. 

Ännu en gång: det är ändå inte en tillfällighet varför och hur någon lider. Det är hela hans liv som finns bakom detta lidande. Inte alla lidande kroppar är vackra. Den nämnda skönheten visar storheten i Irmres liv. Det hör också till denna konstruktion av livet att han inte kan se denna storhet, han ser bara medicinerna, kanylen, skakandet. Skulle det vara ett utslag av Guds humor? Han som är storartat storartad. Jag skulle inte vilja kalla honom mänsklig. Men det förhöll sig inte heller så att människan skapade Herren till sitt beläte.
Jag ska besöka honom en gång till.

30 mars, onsdag
Påskhelgen är över och det har blivit kväll. Plötsligt brast jag i gråt. Det här borde jag stryka, men jag gör inte det. Det är svårt att säga varför jag fick detta utbrott. För det är nu inte frågan om förtvivlan eller smärta eller rädsla. Kanske svaghet? Att jag inte är herre över situationen? 

 

Texten har nyligen publicerats i den ungerska oberoende veckotidskriften Élet és irodalom (Liv och litteratur), nr 14, 2016.

Översättning: Ildikó Márky och Gunnar D Hansson

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.