Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Frihet med förbehåll

Det fanns en gång en rikskänd sportentusiast som hette Arne Tammer. Alla hade sett hans reklamupprop i veckotidningsannonser: "Ge mig en kvart om dagen!" Om han fick en kvart av din tid lovade han dig en ny kropp. Underförstått en likadan som hans egen. En bodybuildertorso med tvättbräde. Redan där stod det klart att utseendet var en viktig komponent, även om den sexuella attraktionen inte nämndes i klartext.
Jag kom plötsligt att tänka på Arne Tammer häromdagen när vi hade köpt snabbmat. Ge mig en kvart om dagen till det ena och det andra! Ungefär vad jag i bästa fall har tid med enligt det schema som jag åtminstone delvis är ansvarig för själv.
Om man inte griper chansen till en ny och förbättrad kropp, eller för den delen personlighet, kan man känna sig smått oansvarig. Begreppet en ny kropp har fått en bokstavlig betydelse, som tidigare generationer knappast kunde förutse. Vi vet att det GÅR att förändra kroppen. Om man tittar på gamla fotografier med människor i baddräkt och gymnastikkläder så såg de helt annorlunda ut. Nästan alltför naturliga. De hade inte gjort kroppen till en korsett med vissa proportioner och mått.
Vad Tammer trots allt hade rätt i var ju att en kvart, eller bara tio minuter om dagen, kan innebära en skillnad. Han uppmanade också till att träna hemma utan redskap. I dag låter det som ett nackskott mot en lukrativ bransch.
Kvinnokroppen i västvärlden har väl sällan varit så fri som nu. Om man med frihet menar att individen har tillåtelse att bestämma själv över sin kropp. Men upplevelsen är ju att det är precis tvärtom med friheten.
När friheten ökar hittar vi på en massa regler och restriktioner.
Jag hörde ett skrämmande radioprogram med några tjejer i yngre tonåren som pratade om hur de såg ut. Det otäcka var att toleransen för avvikelser var så extremt liten. Den som hade fel kläder, frisyr eller smink blev "uppfostrad" av andra tjejer i klassen. Och det var ingen snäll fostran. Hur utbredd är en sådan förtryckarregim, undrar man.
Faktum är att vi ofta känner oss styrda i smått som stort och uppträder som om vi vore fångar. Inom psykologin används termen internalisering för att benämna fenomenet att införliva andras värderingar i sin egen personlighet. För att göra uppror mot en sådan inre polis måste vi slåss mot oss själva. Förmodligen värre än att ha en tydlig yttre fiende.
Media skriver mer om kvinnors kroppar och sexualitet än om männens. Och viljan att vilja vara andra till lags är en kvinnlig förbannelse. Men man kan inte bara skylla på andra.
Även om det är svårt, hart när omöjligt, måste vi försöka lära oss skilja på inre och yttre förtryck för att må hyfsat bra.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.