Det svenska ekonomiska undret började med att handeln släpptes fri på 1840-talet, påstår Timbroskribenterna Fredrik Segerfeldt och Mathias Svensson i ”Frihandel för nybörjare”, sedan kunde tillväxten ta fart. Alltså först liberal politik – och här menas en stat som inte lägger sig i och försöker styra handelsflödena eller gynna den egna industrin – sedan utveckling. Det är ett djärvt påstående, och det skorrar förenklande falskt: det fanns väl något som föregick handelspolitiken och som fick betydelse för den efterföljande historien?
Det tycker nog de flesta ekonomhistoriker som ägnat tid åt att förstå Sveriges utveckling utan de ideologiska skygglappar som hindrar Segerfeldt och Svensson från att bry sig om några av förutsättningarna för Sveriges ekonomiska mirakel: den tidiga läskunnigheten, det starka bondesamhället, framväxten av folkrörelser (frikyrkan, nykterhetsrörelsen, fackföreningarna), aktiebolagslagen, näringsfriheten, den icke-korrupta staten … Det finns med andra ord många faktorer att ta med för att ge en helhetsbild, men då måste man lägga ner lite tid på att greppa de många samverkande faktorerna och förloppen. Men Segerfeldt och Svensson ger i stället ett svar och det är avreglering, frånvaro av statlig styrning, handelsliberalisering.
Inte ens när författarna ägnat några sidor åt framgångsrika statliga ingrepp – de nämner Japan, Frankrike, USA och Sydkorea – drar de den slutsats som ligger närmast till hands, nämligen att statlig politik kan bidra till utveckling men att den måste justeras vartefter tiden går så att den inte bygger fast länderna i korruption och byråkratisering.
”Frihandel för nybörjare” har [...] inte så mycket att lära ut och den lämpar sig inte alls för nybörjare
Segerfeldts och Svenssons framställning är därför inte bara förenklande utan också snävt idéburen, det gäller att till varje pris lyfta fram marknadens företräden framför politikens, även när de inte finns. Som när författarna påstår att det inte är någon skillnad mellan handelshinder inom ett land och mellan länder. I verkligheten är det ju en himmelsvid skillnad mellan handel inom ett land, där resurser kan omfördelas och klyftor minskas, jämfört med handel mellan länder där sådana mekanismer saknas. Därför är frihandel inom ett land en helt annan sak än fri handel över gränserna.
När författarna tar upp tillväxtens effekter på miljön tvingas de till en del märkliga krumbukter: först säger de att utsläppen minskar med tillväxten, sedan erkänner de att klimatgaserna ökar, varpå de raskt går över till att göra dålig luft inomhus (!) till den viktigaste miljöfaran. Där försvann växthuseffekten – bara för att återkomma som varmare klimat lite längre fram, vilket i sin tur – surprise! – kräver mer frihandel så att länder kan importera den mat de inte längre kan odla på grund av klimatförändringarna.
”Frihandel för nybörjare” har därför inte så mycket att lära ut och den lämpar sig inte alls för nybörjare. Vi får ingen hjälp att förstå varför så många länder velat skydda sitt eget jordbruk, sina egna gruvor, sina egna skogar. I stället erbjuds vi ett frihandelsmantra – ”avskaffa tullar och handelshinder” – som upprepas gång på gång genom hela boken för att till slut, i en kort sammanfattning, rapas upp tre gånger i följd. Ingenstans andas Segerfeldt och Svensson förståelse för att framgångsrik politik ofta handlar om att anpassa sig till förändrade villkor. Det är här många länder gått fel när de byggt fast sig i en politik som kan ha tjänat landets utveckling väl under en period men som inte är lämpad att vara för evigt. Det gäller inte minst på handelspolitikens område.
