Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
En diktrad av Tomas Tranströmer.

Fredrik Sundh: Fredrik Sundh: Det mesta nedtecknat, resten förstått

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är inte körsbärsträden som gnolar utan magnolian som sorgset sänker sina intensivt vitblommande grenar över brevlådan när jag går ut om morgonen och hämtar tidningen med dess raglande bokstäver. Det är alldeles stilla. Dagen tvekar, håller andan. Tranströmer har hissat sin dödsmask och seglar.

Jag blir stående där i glipan mellan verkligheten och dikten. Sanningen finns på marken men ingen vågar ta den. Sanningen ligger på gatan, ingen gör den till sin. Ett flygplan med sina frusna människor från rymden på ljudlös marschhöjd västerut skär en vit reva över himlen. Kastar sitt kors över staden. Har döden varit här och tagit mått på mig också? Sys kostymen redan i det tysta?

Han var den lille pojken som starkt kände faran att bli betraktad som avvikande därför att han innerst inne misstänkte att han var det. Som blev nedbrottad på skolgården varje rast till dess att han fann metoden att göra sin plågoande besviken genom att inte göra motstånd utan förvandla sig till en livlös trasa. Så lärde han sig konsten att bli överkörd med bibehållen självkänsla. Det fungerade ibland, ibland inte.

Jag vet ingen finare hållning och jag tror den la grunden till diktarens intuition och sensibilitet bortom kränktheten. För är det inte genom att göra oss till livlösa trasor som vi kan hitta andra sanningar om oss själva och skicka blinda pilar av gissningar in i ovissheten? Känna suset i tillvarons kapillärer, höra lövkronornas aningar och viskningar?

Där uppe i grenverken satte sig så småningom en ung Tranströmer och började fläta in poesi i vardagen och lät i decennier orden singla ner och pollinera oss under stjärnbilderna som stampade i sina spiltor. Metaforer och löften som fick valv bakom valv att öppna sig oändligt inom oss trolösa.

Sedan kom slaget som tystnade talet, men han vann musiken och lät vänsterhanden melankoliskt vandra vidare över flygelns tangenter; en sorgegondol mot okänt mål. Afasin och halva kroppen förlamad men ännu mer de där plirande ögonen som jag tror fann friden även när det han ville säga glimmade utom räckhåll som silvret hos pantlånaren. Överkörd men med bibehållen självkänsla.

Kanske hann det mesta bli nedtecknat och resten förstått. Nu sipprar stroferna som sav från de stjärnskådande träden, ständigt dessa träd, på jordens alla språk. Akademiernas fasader rämnar av spränglärda avhandlingar och Facebookflödena svämmar över av tacksam kylskåpspoesi. Det finns en Tranströmer för alla.

Större än så blir inte dikten tänker jag och ser flygplanet försvinna ovanför hustaken med din förseglade sanning just nu svävande över havet.

Fotnot: Tomas Tranströmers begravning äger rum på tisdagen klockan 14.00 i Storkyrkan i Stockholm.