1/2

Sinziana Ravini: Fransmännen älskar att hata Macron

Den franska pensionsreformen är mäkta impopulär och protesterna i landet har varit många och häftiga. I dag den första maj samlas fransmännen för att demonstrera på nytt. Men kommer protesterna att leda till förändring? Sinziana Ravini skriver från ett Frankrike på kokpunkten.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

”Vi lever i en diktatur!”. Att höra ett sådant påstående dag ut och dag in när man själv levt sina tio första år i Ceausescus Rumänien – en av historiens hårdaste diktaturer – är minst sagt kusligt. Likväl var en majoritet av fransmännen emot pensionsreformen som klubbades den 14 april. Vad tjänar det till att rösta om röstresultatet slängs i sophinken varje gång, undrar de upprört, och jag förstår dem.

Vissa säger att Emmanuel Macrons styre är ett sjunkande skepp som kan ge både vänstern och extremhögern luft under vingarna. Allt fler är säkra på att Marine Le Pen vinner valet 2O27. Men vad ska de göra av sin ilska så länge? Många befarar en ny 68-rörelse – fast blodig. Men det som fattas för en sådan är kopplingen mellan arbetare, universitetsstudenter och intellektuella.

Så vad aktiverar folket i dag? Samma motor som fick det rumänska folket att göra uppror mot Ceausescu – hunger. Ceausescu ville betala av statsskulden. Och när skulden var betald blev han avrättad, för priset rumänerna fått betala var yttrandefriheten. Är den franska yttrandefriheten hotad i dag? Knappast, att döma av plakaten där det står ”Död åt Macron” eller Macrondockorna i kistor under gula västarnas uppror för några år sedan. Men det är skillnad mellan symboliska och reella mord och fransmännen är inte beredda att ta till vapen för att störta sin despot. Samtidigt tar Macron inga risker. Han befinner sig sedan en tid tillbaka i en märklig kurragömmalek med invånarna. Han dyker inte upp när han ska och när han gör det är säkerheten så stor och kulisserna så övermäktiga att vissa börjat tala om Potemkinstyre.

Om tre månader ska Macron lägga fram en ny plan för sociala reformer. Fransmännen visste samtidigt vem de hade att göra med. En anonymiserad, nära kollega till presidenten säger i en högertidning att Macron blivit utnämnd för att göra stora förändringar, och det är detta som sker nu. Enligt opinionsbildare på högerkanten, som Agnès Verdier-Molinié, borde Macron ha sagt sanningen till folket nämligen att reformen handlar om en statsskuld och inte om pensioner, och skulden är på uppemot 3000 miljarder euro. Kommer han sluta som Ceausescu? Fransmännen älskar att hata och hatkärlekssagan med Macron lär hur det än blir vara åtminstone 4 år till.

I dag på första maj mobiliserar hela Frankrike för omfattande protester. Kommer det att förändra redan fattade beslut? Tveksamt. Men en sak är säker, revolutionen kommer komma på ett eller annat sätt. Frågan är bara vilka huvuden som kommer rulla.

Ingen skulle tro på Macron om han skulle öppna upp för debatt igen, som han gjorde före pandemin. Presidenten har härmed förbrukat sitt förtroende, konstaterar även gamla macronister i medierna. Och hur styr man ett land utan folkets förtroende? Macron kanske är populär utomlands, men smekmånaden på hemmaplan är över sedan länge.

Undantag finns dock. Häromdagen var jag på utställning med ett par konstsamlare. En av dessa, en rik överklassman med både humor och stora fickor, bjöd alla på en drink efteråt. ”Se på svenskarna!” sade han. ”Där jobbar ni ju tills ni är 65, ja rentav 67. Samma sak med tyskarna. Ni i Norden älskar att jobba och det har ju gått bättre för er än för oss”. Visst, i Sverige är den lutheranska arbetsmoralen hög. Att inte arbeta är förknippat med skam. Så är det inte i Frankrike, här längtar arbetarna efter pensionens fridfullhet.

De rika fransmännen fortsätter att se upp till Sverige, kanske för att monarkin fortsätter att frodas i Norden medan de gjorde sig av med sina monarker för länge sen. Detta hindrar inte att de franska institutionerna är mer monarkiska än någonsin och att även det byråkratiska tjänstefolket, de som inte protesterar, gör allt för att sabotera systemet inifrån genom att vägra jobba, eller ”jobba dåligt”, i en tyst protest mot ”makten”.

Den franska psykoanalytikern Charles Melman, som dog förra året och som var en av Frankrikes mest konservativa psykoanalytiker, förklarade i boken ”Paranoia” att de som styr oss i dag inte längre är chefer och politiska ledare, utan objekten. Det ligger mycket i det, med tanke på de verkligt stora makthavarna i dag. Men hur gör man en revolution mot objekten? Kan man halshugga en iPhone? En dator? Det är ändå tack vare dessa föremål som folkmassorna i dag organiseras.

I dag på första maj mobiliserar hela Frankrike för omfattande protester. Kommer det att förändra redan fattade beslut? Tveksamt. Men en sak är säker, revolutionen kommer komma på ett eller annat sätt. Frågan är bara vilka huvuden som kommer rulla.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Paris just nu är som en konstvernissage från helvetet

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Jag är inte här, det här händer inte” av Annah Björk

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Sinnenas tid” av Annie Ernaux

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.