Så är de i EM igen, herrlandslaget. Knappast i en säker sits, det var nära att de inte alls skulle lyckas kvala in. Och de kommer att möta både Spanien och Ryssland i sin grupp, vilket redan nu känns nervöst.
Landslagen förändras långsamt, laguppställningarna utsätts bara för små erosioner gång efter gång, vilket skapar en viss trygghet. 2008 års lag ser i stort sett ut som det brukar: Henke spelar fortfarande, Zlatan och Ljungberg med. Och tidningarna har som sig bör redan fyllts av förälskade reportage som skall förstärka illusionen om att laget är en helhet, en unik organism där varje enskild del samarbetar för den större sakens väl.
Men hur var det för hundra år sedan? Hur såg det ut när de första landslagsuppställningarna överhuvudtaget presenterades?
I sin både läsvärda och läsvänliga bok Blågult. Fotbollslandslaget genom 100 år, genomför Jesper Högström en historik över herrlandslaget prövat mot det svenska 1900-talssamhället och alla dess förändringar. Han börjar i det tidiga 1900-talet då sport var en sak för överklassen, som in i det längsta skyddade sina privilegier för konkurrens från arbetarbarnen genom förbudet mot proffsverksamhet. Det var så tidigt att nationaltanken, som senare skulle växa sig så stark, ännu inte riktigt hade tagit sin symboliska form i fotbollslandslaget.
Och inget borde väl vara så dött som gamla matcher, men det är en fördom som kommer på skam: författaren gör matcherna levande igen, han fångar varje detalj, så att jag återigen känner den där uppsluppna häpenheten inför Zlatans baklängesklackning i Italien 2004, eller Henkes nick, då han, förvandlad till en flygande matta gled fram mot ett av sina mest överraskande och förbluffande mål.
Högström glömmer ingenting, han följer de fantastiska åren kring 1948 då Sverige vann OS-guld mot Jugoslavien: i slutminuterna fälldes Gunnar Nordahl i det jugoslaviska straffområdet, Gunnar Gren lade den listiga straffen, han fintade åt vänster och slog sedan en hård boll som strök intill högerstolpen. Det kommunistiska Jugoslavien hånades i pressen och Sverige ansågs rentav ha vunnit en politisk seger, efter "en strong batalj med blanka vapen" som Aftonbladet skrev.
OS-guldet 1948 banade väg för ett 50-tal späckat av internationella fotbollsstjärnor som Nacka Skoglund, Hasse Jeppson, Pära Bengtsson, Garvis Carlsson och Bror Mellberg. Listan över svenska fotbollsspelare som gjorde proffskarriär i 50-talets Europa uppgår till fler än 25.
Det var bara ett problem. Ingen av dem fick vara med i landslaget.
Förbudet mot proffsspelare var inte internationellt stipulerat. Det var det svenska fotbollsförbundets egen orimliga regel. Proffsspelarna stängdes inte bara ute från landslaget i all framtid - de fick inte ens återvända till svensk amatörfotboll.
Så varför kvävde man den strålande framtiden för svensk fotboll på detta vis? Högströms svar är att Svenska fotbollförbundet styrdes av ett antal män med föråldrad syn på sporten, män som i första hand representerade sina svenska klubbar och väntade sig gentlemannaspelare som inte krävde någon ersättning utan ställde upp av ren fosterlandskärlek. Inte förrän VM 1958 var proffsen otvetydigt tillbaka. Denna klassiska final mellan Sverige och Brasilien blir i Högströms bok kallad för det sista idylliska världsmästerskapet.
Högström landar på andra sidan 1900-talet: den tänkta laguppställningen för EM 2008. Här ser författaren två alternativa vägar för Sverige utformas i två sorters lag: Tobias Linderoths trygga, kollektivistiska fotbollsmaskin som arbetar på utan vare sig toppar eller dalar, eller Zlatans lag, fullt med stjärnglans, ett lag som kan innebära underbara fotbollsögonblick, men som också blir ytterst osäkert i det långa loppet.
Trots att Högströms bok förvisso erbjuder intressant läsning, så finns det en sak som gör mig irriterad.
Vi har väl två fotbollslandslag?
Men här finns inte ett ord om damfotbollen. Det är ett misstag. För herrlandslaget är inte bara ett fenomen ur vilket politiska tankeströmmar kan utläsas. Det är också ett av två syskon, den bortskämde, gullade storebrodern.
Mitt hjärta börjar alltid slå hårt när svenska damlandslaget i fotboll går ut på plan. Det är inte bara mina egna fotbollsminnen från tiden i Stattena IF i Helsingborg som rent fysiskt ger sig till känna, det är åsynen av kvinnor som tar planen i besittning, det är allvaret och stoltheten i spelet som griper mig.
När det manliga landslaget i fotboll kliver ut på planen grips jag snarare av nervositet. Vad är det nu för intriger som skall förstöra spelet? Skall de snåla med passningar och i stället göra hopplösa dribblingar som hackas sönder av motståndarna? Skall de återigen utstråla den där förlamande glädjelösheten, förvirringen eller kanske allra värst, tar deras krafter plötsligt slut då det är 40 minuter kvar av speltiden? Återigen är Henke med, tack och lov, en solidarisk spelare, ett proffs ut i fingerspetsarna, men å andra sidan, hur skall han klara att hålla uppe anständigheten i den härva av kattig rivalitet som präglar vårt herrlag?
För snarare än en politisk läsning är Högströms bok en skoningslös fingranskning av intriger. Fotbollsresultat, laguttagningar, laganda visar sig i överraskande hög grad handla om förbundskaptenernas prestigebehov och bristande kommunikationsförmåga. Det är bara att hoppas på att någon sätter Högströms bok i händerna på Lars Lagerbäck och slår upp kapitlet om VM 1958. Kanske kan vi hoppas på ännu en idyllisk final?
