Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Mattias Hagberg har läst "Gryningsvakten", den amerikanska historikern Maya Jasanoffs biografi över författaren Joseph Conrad, där havet är en av huvudpersonerna. Bild: Larsen, Håkon Mosvold

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Från havet blir allt så annorlunda

Min farfar hade betraktat världen från havets synvinkel och det hade gjort något med honom. Jag tror att ödmjukhet är det bästa ordet, skriver Mattias Hagberg.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det finns ett fotografi av min farfar, taget i slutet av fyrtiotalet på ett fiskefartyg i Nordatlanten, som jag tycker mycket om. Han står i fören och suger på en cigarett och i bakgrunden häver sig det mörka och kalla vattnet. Hans blick är fäst i fjärran och jag föreställer mig att han har tagit en kort paus från fisket för ett snabbt bloss.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är en bild av hårt arbete – men också något mer. För mig har det där fotografiet alltid haft en politisk dimension.

I Maya Jasanoffs biografi över författaren Joseph Conrad är havet en av huvudpersonerna.

Min farfar sa inte särskilt mycket. Han var eftertänksam och tystlåten. Han lät sällan orden flyga före tanken. Jag har alltid tänkt att det där hade med arbetet på sjön att göra; att han var präglad av havet; av det öppna och oförutsägbara.

LÄS MER: Recension: "Skallarna" – Mattias Hagberg

En av senvårens intressantaste böcker bärs fram av en liknande tanke. I ”Gryningsvakten”, den amerikanska historikern Maya Jasanoffs biografi över författaren Joseph Conrad, är havet en av huvudpersonerna. För Maya Jasanoff var det arbetet som sjöman i globaliseringens barndom som skärpte Joseph Conrads blick och som gjorde honom till en knivskarp iakttagare av såväl kapitalismen som imperialismen.

Hon skriver att Joseph Conrad närmade sig världen från havets horisont; att hans territorium var det flyktiga vattnets, inte den fasta markens. Från fartygets reling blickade han ut över en värld som höll på att bli global, en värld som snabbt länkades samman till en enda motsägelsefull enhet. Och han bestämde sig för att gestalta vad han såg.

Maya Jasanoffs bok är en underbar påminnelse om ett tänkande som sätter hav i centrum istället för land. Det är en bok som får läsaren att inse att det öppna vattnet också kan vara ett politiskt topos, en utgångspunkt från vilken man kan närma sig världen och samhället på nytt.

LÄS MER: Mattias Hagberg: Vi är alla monster

För vem har egentligen sagt att jorden och nationen är den bästa utsiktsplatsen om vi vill förstå våra samhällen och våra liv? Varför är det alltid från land vi ska betrakta dåtiden, nutiden och framtiden?

Han hade betraktat världen från havets synvinkel och det hade gjort något med honom. Jag tror att ödmjukhet är det bästa ordet.

Min farfar dog för över tjugo år sen, och jag kan så klart inte veta om han skulle hålla med mig – men jag tror det. Jag hörde honom aldrig uttala några fördomar. Jag hörde honom aldrig vara tvärsäker eller chauvinistisk, än mindre nationalistisk. Han hade betraktat världen från havets synvinkel och det hade gjort något med honom. Jag tror att ödmjukhet är det bästa ordet.

LÄS MER: Nicole Krauss skriver ändlöst smart litteratur

Vart leder detta mig? Jo, till en önskan om ett tänkande – en filosofi, en sociologi, en statsvetenskap – som lämnar land och följer i sjöfararnas spår. Jag drömmer om ett intellektuellt samtal som låter havet skölja in över våra sinnen och befriar oss från fastlandets snäva horisont.

Joseph Conrad klev ombord och såg världen på nytt – precis som så många andra, som gjort havet till sitt hem. Det är dags för oss andra att följa efter.