Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Från "fashionabel dandy" till symbol från Frankrike

En sommar med Proust har blivit ett stående begrepp. Det syftar till den sällan infriade förhoppningen att ta sig igenom "På spaning efter den tid som flytt" under sin sommarledighet. I år firar romanens andra band 100 år sedan det tilldelades Goncourt-priset.

Sommaren är här och ambitionen att äntligen ta tag i alla klassiker som stått och dammat i bokhyllan blir satt på prov. Blir det en sommar med Proust i år? Eller får det vänta till nästa?

LÄS MER: Med maten som konst och religion

Om du bor i Frankrike blir sommaren 2019 en med Proust vare sig du läser honom eller inte. I år är det nämligen hundra år sedan han tilldelades Frankrikes mest prestigefulla litteraturpris – Goncourt-priset – för det andra bandet av ”På spaning efter den tid som flytt”, "I skuggan av unga flickor i blom". Ett jubileum som i Frankrike redan fått stor uppmärksamhet med temanummer och bokutgivningar, bland annat en biografi om Proust och Goncourt-priset som själv blivit nominerad till priset.

Men vägen dit, och till att betraktas som en av den franska litteraturens mest inflytelserika författare, var lång och inte utan hinder. 1919 skulle Goncourt-priset delas ut för första gången sedan första världskrigets utbrott, och att det då skulle gå till en tillbakablickande astmatiker var långt ifrån självklart.

När den första boken i "På spaning efter den tid som flytt" skulle komma ut 1913 var Proust strax över 40 år. Han hade tidigare gett ut en novellsamling, två översättningar av konstkritikern John Ruskin och gjort ett flertal pastischer på andra författare. Till vardags skrev han annars i litterära tidskrifter och skildrade tillställningar i Paris salonger.

1947 års nobelpristagare André Gide.. Bild: TT
1947 års nobelpristagare André Gide.. Bild: TT

På ett av förlagen som han sökte sig till arbetade författaren, och sedermera nobelpristagaren, André Gide som Proust mött i olika salonger. Gide refuserade den rakt av: ”Vi publicerar seriösa böcker. Det är inte på fråga att vi skulle släppa något skrivet av en fashionabel dandy!” Kort därefter kom det andra refuseringsbrevet.

I mars 1913 skrev Proust därför kontrakt med ett litet nystartat förlag och fick själv stå för alla kostnader. När det första bandet sedan blev en mindre snackis ångrade sig Gide och kallade beslutet för deras största misstag någonsin. Han hade dömt boken efter omslaget och betraktat författaren som en ytlig snobb. Trots att Gide hävdade motsatsen trodde Proust att han aldrig ens öppnat manuset.

LÄS MER: Recension: "Minnet av minnet" – Maria Stepanova

När första världskriget var över var det många som ville att Goncourt-priset skulle gå till en författare som skildrat kriget. Boken som Proust tävlade mot var just en sådan, "Träkorsen" av författaren och ex-soldaten Roland Dorgelès. Samma människor såg därför lite snett på den sjuklige Proust som legat hemma i sin säng långt från fronten.

Dessutom tyckte man att den då 48-årige författaren var för rik – och för gammal – för att tilldelas priset. I en kommentar menade man han var 52 år gammal. I en annan att han var 58.

Proust tog däremot all kritik och alla motgångar med stilla ro. Det var som att han hela tiden – till och med vid tiden för refuseringarna – visste att det hela bara var en fråga om tid.

Angående kritiken av hans i medierna snabbt ökande ålder svarade han: "Ödmjukt inväntar jag firandet av min 100-årsdag."

Han hade dömt boken efter omslaget och betraktat författaren som en ytlig snobb.

Efter mycket diskussion vann Proust omröstningen i december med sex röster mot fyra. Romanen hade kommit ut i juni, men det var med priset som framgången han väntat på i 30 år till slut kom.

Dagen efter tillkännagivandet var det 27 artiklar om honom i tidningarna. I slutet av januari passerade antalet 100.

I dag, 100 år senare, har Proust med sin ledsna mustasch och långa romancykel om Tiden, Konsten och det ofrivilliga Minnet, blivit en omistlig symbol för Frankrike. Tvärtemot att skildra här och nu hade Proust dragit för sina persienner och stängt världen ute för att söka sin barndom och inre paradis.

Även om han främst hade spanat efter en tid som flytt, visade det sig att själva spanandet hade träffat rätt i tiden för ett Frankrike i förändring och en aristokrati i förfall. Att inte försöka vara samtida visade sig vara det mest samtida han kunde göra.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.