Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Jack var i Damaskus var att delta i de dagliga demonstrationerna mot al-Assad efter tarawihbönen på kvällarna. Jack skrev på Facebook: 'Det är första gången som jag längtar mer efter ramadan än muslimerna, eftersom vi demonstrerar varje dag, inte bara på fredagarna.'" Bild: Ruhani

Från demonstrationernas Damaskus till Göteborg

”Ibland hamnar vi på de mest surrealistiska platser”, skriver författaren och journalisten Khaled Alesmael. Exklusivt för GP Kultur ger han en personlig bild av ramadan, muslimernas heliga fastemånad som just nu pågår. Det blir en resa tillbaka. Till hus som inte längre finns, till demonstrationer i Damaskus och magdansöser i Kairo – och till asylboendet i Göteborg där ramadan fylldes av tårar – och nattens välsmakande rätter.

Jag saknar aldrig min familj så mycket som jag gör under ramadan. Trots avståndet känner jag så mycket närhet och samhörighet med dem. Mitt enda sätt att vara nära dem och dela känslan är att försöka fasta så gott jag kan. Under årets ramadan gjorde jag något märkligt: Inspirerad av en dikt skriven av en afrikansk flykting i Storbritannien slog jag telefonnumret till min familjs hus i Dayr az-Zawr, trots att jag vet att det är bara är spillror kvar av det. Skälet var att jag hade ett litet hopp om att någon skulle svara eller att någon skulle lyssna på mig. Det har gått så lång tid och hänt så mycket sedan jag var barn i det huset och fram till i dag, ramadan 2019.

LÄS MER: Oscensurerat om skam, homofobi och våld

Dayr az-Zawr

Månaden ramadan flyttar sig enligt det islamska månåret och infaller vid olika tidpunkter varje år. En gång inföll ramadan direkt efter påsk – det var när jag var barn och gick i skolan. Min bästa kompis var son till min mammas bästa väninna och granne. Han var kristen och hette Jack. Hans familj ville att han skulle fasta i sju veckor före påsk, då de troende avhåller sig från ägg, kött och alla mejeriprodukter och andra animaliska livsmedel.

Så Jack och jag ingick en hemlig pakt i skolan: Han åt mina ostsmörgåsar och kakor, och jag åt hans smörgåsar med za’atar och hans gurka. I gengäld var han tvungen att ta med sig en extra smörgås, ett äpple eller en kaka till mig under ramadan, så att jag kunde låtsas att jag fastade och fick vara stolt inför mamma och mina syskon. Jack var den första heterosexuella vän som jag kom ut som bög för, och han sa att han gillade mig vem jag än var.

Damaskus

Jag fastade; jag älskade tanken på att vara vuxen och fattade själv beslutet att göra det. Det var jobbigt, men inte omöjligt, när det fanns färsk mat, vatten och en halv kaka i kylen, men jag bestämde mig för att uppleva försakelsen. År 2011 hälsade Jack på mig i Damaskus. Han blev chockad över att jag fastade, men respekterade det och var solidarisk. Han åt ingenting och drack inget vatten förrän vid iftar, måltiden efter solnedgången, men han gick ut och rökte på min gård, eftersom jag inte var rökare.

Jack var i Damaskus för att delta i de dagliga demonstrationerna mot al-Assad efter tarawihbönen på kvällarna. Jack skrev på Facebook: ”Det är första gången som jag längtar mer efter ramadan än muslimerna, eftersom vi demonstrerar varje dag, inte bara på fredagarna.” Han syftade på demonstrationerna som ägde rum utanför moskéerna efter fredagsbönen.

Kairo

Jag delade lägenhet med en magdansös. Hon jobbade på nätterna och sov hela dagarna. Därför umgås vi aldrig och träffade knappt varandra i lägenheten. Men varje gång vi hade möjlighet att ses sa hon: ”Vi kommer att ha gott om tid under ramadan.” Jag fattade inte vad hon menade förrän det var dags. Nattklubbarna i Kairo stänger under ramadan. Magdansöserna och deras orkestrar tar semester. Det är helt logiskt: folk sitter som klistrade framför tv-apparaterna och tittar på dramaserier och frågesporter. Det är också en tid för tolerans, för umgänge och för samvaro med släkten, och allt detta är en del av firandet av ramadan.

Efter solnedgången brukade vi gå och sätta oss på ett kafé vid Nilen och titta på dramaserier på storbildsskärm.

Jag tyckte om att fasta tillsammans med min lägenhetskompis, att laga mat ihop med henne och bjuda in hennes vänner till iftar – de var också magdansöser. Efter solnedgången brukade vi gå och sätta oss på ett kafé vid Nilen och titta på dramaserier på storbildsskärm tillsammans med en massa andra människor. Under ramadan tittar egyptierna på dramaserier och lever sig in lika mycket som under fotbollsmatcher.

Istanbul

För Jack var det lättare att fly till Libanon än Turkiet. Jag saknade honom i Istanbul. Jag fick turkiska vänner, och de tog ramadan på stort allvar. De jobbade ideellt med att göra matpaket till de behövande. Jag brukade hjälpa till på helgerna. En gång var jag med om någonting lustigt – jag ler nu när jag skriver om det. Jag jobbade över en dag under ramadan, så det var bara ett par minuter kvar till solnedgången när jag lämnade mitt kontor på den asiatiska sidan. Jag skulle ta färjan över till stadens europeiska del.

Författaren som skolpojke i den syriska staden Dayr az-Zawr.. Bild: privat

För första gången var kön med folk vid färjeterminalen Karaköy så lång att jag var tvungen att vänta i över tio minuter, men när jag kom närmare terminalen upptäckte jag att jag stod i kön med studenter som väntade på en gratis iftarmåltid. Någon räckte mig ett varmt matpaket med ett leende. Jag skrattade, för färjan var nästan tom när jag hoppade på, och sedan njöt jag av min måltid ombord på färjan medan jag tittade på solnedgången över Bosporen.

Asylboendet

Ibland hamnar vi på de mest surrealistiska platser. Platser som inte ser ut och känns som någon annanstans, och asylboendet är ett bra exempel på det. De asylsökande firade ramadan med mycket känslor och tårar, eftersom vi allesammans hade våra krigshärjade familjer långt borta. Vi kom närmare varandra.

Ibland hamnar vi på de mest surrealistiska platser. Platser som inte ser ut och känns som någon annanstans, och asylboendet är ett bra exempel på det.

Jag respekterade den fromma stämningen där, så jag tog med mig mitt kaffe och drack det i skogen tillsammans med några kompisar. Köket blev prydligare och renare när vi allesammans åt samtidigt, och skogen var tom när det blev dags för iftar. Vi satt uppe hela natten, var tillsammans, umgicks, sjöng, fick veta mer om varandra. Våra kristna kompisar från Eritrea tog initiativ till iftar en gång och bjöd in oss – det blev inledningen på en ny vänskap. Jag fick ett sms från Jack: ”Glad ramadan. Jag funderar på att ta mig över Medelhavet med min fru.”

Göteborg

Det är kul att fasta i Göteborg. Jag känner mig faktiskt bortskämd: jag får en massa inbjudningar till iftar av vänner; det är bord som är fulla med de mest välsmakanden syriska rätter, aprikosjuice, tamardindjuice och qatayef fyllda med pekannöter eller söt ost. Sedan följer förtroliga samtal, och så spelar vi backgammon i ett träschatull besatt med snäckor. Allt detta gjorde jag förr i tiden med min familj, men i exilen finns det alltid ett alternativ. Jag försöker fortfarande fasta, men ibland klarar jag det inte – dagarna i Sverige är för långa för mig.

Jag råkade försäga mig och berättade för henne att jag skulle gå och fika med min vän Jack.

När någon av mina systrar ringer mig låtsas jag att jag fastar, som om jag vore ett litet barn. En gång när min syster ringde sa jag till henne att jag fastade, men som det syriska ordspråket lyder: lögnens rep är kort. Jag råkade försäga mig och berättade för henne att jag skulle gå och fika med min vän Jack, och då avbröt hon mig och sa ironiskt: Det gör inget, fika bryter inte fastan. Jag rodnade.

I år skickade min syster ett sms: "Glad ramadan och smaklig fika, min älskade bror. Jag saknar dig."

Khaled Alesmael är författare och journalist baserad i Göteborg. Han debuterade i fjol med romanen "Selamlik".

Översättning: Helena Hansson.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.