Frågorna som vägleder Per Brinkemo och Johan Lundbergs antologi Klanen ligger rätt i tiden. Titelns begrepp har på senare tid fått stort utrymme i offentlig debatt, vilket lär glädja de båda redaktörerna. Brinkemo har i flera år arbetat för att få upp klanbegreppet på agendan. Lundbergs senaste verk om författaren Henry James innehöll principiella resonemang om konflikten mellan klanstrukturer och modern individualism. Man kan säga att dessa båda perspektiv, integrationsdebattörens och kulturkämpens, möts i antologin. I bokens tretton kapitel, skrivna av forskare, journalister, en aktivist och en entreprenör, ryms om vartannat analys och erfarenheter av klankulturer.
Framställningen är därmed något brokig, men den överordnade argumentationen påfallande enhetlig. Samtliga bidrag behandlar skillnaden mellan samhällen underkastade en formaliserad och individualiserande statsstruktur och samhällen genomsyrade av klanens utsträckta och mer informella, men samtidigt auktoritära familjestruktur. En gemensam iakttagelse är att Sverige i århundraden på ett närmast unikt sätt präglats av statens logik, medan många av landets relativt stora andel utlandsfödda härstammar från regioner där klanens logik dominerar. Författarna förefaller överens om att den här iakttagelsen är oerhört betydelsediger och att den borde leda till en vidare diskussion i svensk offentlighet.
Den överordnade framställningen fungerar väl för att generera bilden av två tydliga samhällsmodeller och kulturer i ofrånkomlig konflikt. Problemet är bara att Klanen i sin uttalade ambition att förmedla sakligt underlag för en mer grundad diskussion inte ger en konkret bild av den faktiska situation som volymen vill adressera. Finns det problem med klanstrukturer i Sverige idag? Förmodligen. Hur stora och allvarliga är då de problemen? Antologins svar måste nog ändå sägas vara att det vet vi inte. De anekdoter, iakttagelser och reflektioner som presenteras förmår helt enkelt inte visa vilken typ av problem klanstrukturer utgör i det svenska samhället idag.
Bokens egentligt intressanta frågor rör det som utmålas som klanstrukturernas motsats. Den stat som Klanen mest i förbigående behandlar beskrivs uteslutande i termer av polismakt och rättsväsende. Den individuella frihet som denna stat sägs garantera är en rent negativ frihet, alltså en frihet från kollektivets tvingande makt, snarare än till exempel en frihet framsprungen ur garanterade jämlika möjligheter. Säga vad man vill om statens och tillitens historia, men när den svenska historien berörs här är till exempel utformning av välfärdssystem och socialpolitisk reformiver påtagligt frånvarande.
Att välfärdsstaten i 30 år backat, krympts och underkastats målstyrningar, avregleringar och privatisering tiger man om. Detta är förstås inte särskilt förvånande i en bok från liberala Timbro, men visar på den underliggande ideologiska risk som lurar i ”klanfrågan”. Kulturaliseringen av politiken döljer verkligt avgörande politiska skiljelinjer.
