Pinsamt länge var hon i stort sett bortglömd utanför sitt hemland. Nu uppmärksammas Paula Modersohn-Becker (1876-1907) alltmer runt om i världen och räknas till en av förgrundsgestalterna inom den tyska expressionismen. En bidragande orsak till det ökade intresset är Marie Darrieussecqs underbart välskrivna och fängslande bok om konstnärinnans alltför korta liv, som i dagarna utkommer i Lisa Lindbergs stringenta översättning.
LÄS MER:De Geer vänder på gravitationen
Härligt är att leva här, titeln speglar inte bara den förhöjda livskänsla som Modersohn-Becker upplevde när kreativitetens spjäll var vidöppet, utan pekar också mot en väsentlig vänskap, den med Rainer Maria Rilke som skrev Rekviem för en väninna ett år efter hennes död i barnsäng.
Paula hade föraningar om att tiden var knapp och hon skrev redan som mycket ung: ”om jag kunde måla tre bra tavlor, då skulle jag gladeligen ge mig av, med blommor i håret”. Förhoppningarna var lågt ställda, skulle det visa sig. Hon kom att bli extremt produktiv och målade i perioder en ny tavla var fjärde, femte dag. Bilder av starka kontraster, av flickor och ammande mödrar, befriade från den manliga blick som ägt dessa motiv genom konsthistorien. Mest känd är hon för ett naket, trotsigt självporträtt där man ser henne med stor gravidmage, trots att hon vid denna tidpunkt ännu inte blivit med barn.
Marie Darrieussecq har inte hakat på trenden med fiktiva biografier utan håller sig respektfullt nära en historisk verklighet som bygger på Modersohn-Beckers brevväxlingar med familj och vänner och hennes flitiga dagboksanteckningar. Fram träder en sammansatt kvinna som satte konsten över allt annat. Gång på gång lämnade hon tryggheten i den nordtyska byn Worpswede – där hon var löst knuten till den med tiden framträdande konstnärskolonin – för att måla i dragiga, loppiga ateljéer i Paris. Att hon gifte sig med en konstnär i byn och fick en bonusdotter ändrade inte denna växelgång.
LÄS MER:I huvudet på mördarens mamma
Febrigt verksam sålde hon blygsamma tre tavlor under sin livstid. Darrieussecq påpekar att Modersohn-Beckers expressionistiska stil inte uppskattades av konstnärskollegorna i Worpswede och att hon mötte motstånd även från lokala konstkritiker som rent av kunde bli fysiskt illamående inför hennes tavlor. Själv var hon medveten om att hon som kvinna förväntades göra söta bilder medan manliga yrkeskamrater kunde få släppa loss och ”leka galen”.
Rilke nämnde inte Paula Modersohn-Becker i sin monografi över målarna i Worpswede. Darrieussecq försvarar honom med att Paulas bildvärld aldrig på allvar var en del av gruppens estetiska uttryck, att hon tvärtom försökte distansera sig. Hur som helst, när denna banbrytande konstnär äntligen presenteras i en omfattande svensk utställning är det just som medlem av konstnärskolonin. Läsare som frustrerats av avsaknaden av bildmaterial i Härligt är att leva här har möjlighet att se ett större antal av konstnärinnans målningar på Waldemarsudde i Stockholm med början på lördag och fram till den 27 januari.
