Fotografin som kärleksakt

ANNONS
|

Det tjugosjunde Hasselbladpriset i fotografi gick alltså till en kvinna - Nan Goldin vilket innebär att tio amerikaner belönats och att kvinnokvoten på internationella kvinnodagen gick upp ett steg från tre till fyra. Och det var ju på tiden.

Det finns en rad kvinnliga fotografer som är aktuella, inte minst amerikanska. Jag tänker på Sally Manns familjebilder som just nu kan ses på Kulturhuset i Stockholm och jag tänker Mary Ellen Mark. Mark har tveklöst den största repertoaren, Mann har det mest intima anslaget när hon drömmer om liv och död i amerikanska södern. Hennes Immediate Family var en omedelbar hit, en sådan som lätt kan dominera det följande konstnärskapet eftersom den inte kan upprepas. Men nu visar Sally Mann att det finns en fortsättning.

ANNONS

Något liknande kan sägas om Nan Goldin. Hennes Ballad of sexual dependency var just också en sådan omedelbar hit som dokumenterade den erotiska, svartsjukt ömmande och blåslagna utlevelsen i ett nattligt New York. Det var ett generationsporträtt om livets "afterhours". Som ett sådant tidsvittne i New York har hon en likhet med Robert Mapplethorpe fast bildspråket är det motsatta. Perfektionisten Mapplethorpes bilder var kliniskt doftlösa, men det är inte Goldins. Hos henne är livskänslan alltid starkt förnimbar, skuggad som den är av narkomani och aids. Goldin gör sitt eget liv till fotografiskt material och har hon en like bland tidigare pristagare är det Robert Frank vars verk på samma vis är en djupt personlig fotobiografi.

Men kanske skall man också nämna Andy Warhol - han visste det skenbart banala livets värde. Också det har sina mörka bottnar. Åtskilliga av Goldins bilder får kraft genom att vara just okonstlat banala, rättframma, nakna och nästan plågsamt privata. Det är fotografin som kärleksakt. Ena stunden snapshots från dragklubbar, andra stunden bilder av pappa som en gapskrattande Dario Fo.

Länge var jag rädd att Goldin skulle bli fixerad vid sin tidiga hit, men det visade sig dessbättre vara fel. Efter hand spränger hon sin motivvärld. Hon beger sig till Neapel upprepade gånger och det blir en sorgesång om tre aidsdöda vänner i Ten years after. Hon beger sig ut i världen och hennes fotografi får en starkt målerisk, skälvande skärpa. Goldins livsvärldar får en underton av katastrof - särskilt i de rykande vulkanbilderna. Hennes bilder får också en sorgsen mytisk dimension, bland annat genom vattnets flöden. Love Streams hette en utställning jag såg 1998. Tre år senare undrade jag på denna plats om det inte snart var dags för ett Hasselbladpris till Nan Goldin. Det blev det till slut. Jag tror att valet kommer att uppskattas. Det lägger en ny fotografisk dimension till listan av tidigare pristagare.

ANNONS

.

ANNONS