Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Evin Ahmad lyser i rollen som Marie Antoinette i Folkteaterns uppsättning, regi Jens Ohlin.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Forser: Marie Antoinette är en stor framgång

Tomas Forser ser en halsbrytande föreställning om den franska revolutionen som ställer frågor också till vår egen tid.

Teater

TEATER
Marie Antoinette
Folkteatern Göteborg
Regi och pjäs: Jens Ohlin
Scenografi/ljusdesign : Sutoda
Kostym: Jenny Linhart
Mask/Perukdesign: Susanne Åberg
Dramaturg: Magnus Lindman
I rollerna: Evin Ahmad, Eric Ericson, Elisabeth Göransson, Pablo Leiva Wenger, Lena Birgitta Nilsson, Jonas Sjöqvist, Emma Österlöf

Marie Antoinette på Folkteatern i Göteborg är ett härligt uttryck för en teater med vind i seglen, samtidskänsla och tro på det man gör. För pjäs och regi står Jens Ohlin. 
Stycket utgår från några av den europeiska historiens mest teatrala skeenden. De där de mänskliga rättigheterna står på dagordningen och därunder övriga frågor om frihetens gränser, könens ordningar och klassernas motsättningar. Men någon historielektion och ett ABC för det korrekt korrekta ges sannerligen inte i denna uppsättning som sjuder av starka känslor och går sin egen väg genom historien med nutidskänning. Grymt och skönt och burleskt trängs om plats under två timmar.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är förrevolutionär tid i Frankrike och på slottet Versailles och vägen till giljotinen kort. Uppsättningens triumf är att den lyckas dubbelexponera historia och samtid och göra det genom att leka fram nu i ett då och göra förluster och moraliska svek i förgången tid till pinsamheter i nutid. Den vägen ter sig våra samtida sanningar mycket relativa.
Här klipps och klistras i historien men den språkliga svikten i dialog och repliker gör sprången från den ena barocka tiden till den andra lustfyllda. Det blir rock'n'roll och tragedi i båda. Jens Ohlin och dramaturgen Magnus Lindman har arbetat fram ett verbalt scenspråk som ligger läckert i munnen på skådespelarna och retar åhörarna så lustfyllt att man långa stunder bara lapar och väntar på mer. Typ: "Är jag flummig nu", "bara säger random saker", "fnular", "jag ska fan", "lite same, same", "då hör jag mig själv ba", "homies", "japp" och "fuck". Och så vidare – men ändå sparsamt. Det blir språkfest på scen och i salong. 

Risken med metoden är att den blir repetitiv. Men det sker sällan här. Tvärtom smittar språkets spratt spelglädjen hos spelarna. Några av skådespelarna har roller med mer av detta godis och de blir alldeles ofrånkomliga i sin scen- och språknärvaro. I ensemblen förvaltas detta på virtuost vis av kungaparet, Evin Ahmad som Marie Antoinette och Jonas Sjöqvist som Louis XVI. Ännu ung är redan Ahmad en stjärna med stor lyskraft. Här briljerar hon med precision och auktoritet i tal och rörelse och växlar tempo på sätt som gör att hon skapar ett rum kring sin gestalt och får total publik uppmärksamhet. Ja, Jenny Linharts kostym gör sitt till. Det skall också sägas. 

Jonas Sjöqvist har en mindre roll men gör ett nästan skamlöst kul porträtt av en kung utan mental markkänning eller överblick. Sjöqvist låter honom tänka långsamt och ger honom en fördröjning i replikerna som får oss att invänta de konungsliga plattityderna samtidigt som han vevar med armar och händer som om han ville lyfta mot insiktsfyllda höjder. Mot det tragiska slutet har han inte längre något mer att tillägga än "Kuk!". Han gör det som svar på alla problem som väntar. Det blir många kuk.

Det är inte så att ensemblen rakt igenom är mycket stark men den spelar heller inte bort något i tragikomedin. Kanske borde Eric Ericson ha sordinerat något sitt spel som standardförföraren Axel von Fersen. Nu drar han ner stora förtjusta skratt med ett överflöd av manschauvinistisk självförgudning. Hans skicklighet är sådan att han nog kunde ha taggat ner litet för att odrägligheten skulle bli litet mer svårhanterbar för oss.

Det skall också sägas att där finns några svackor i föreställningen, där ensemblespelet långt fram på scenen mal på tomgång. Men det samlar ihop sig mot det överraskande slutet, där Ericson tystar publikens applåder och blir den som gör en utvärdering av det vi sett och ställer oss och ensemblen de stora frågorna. Vår frihet förutsätter den andras ofrihet? Vår standard andras nöd och vår öppenhet murar för andra? "Vem av er skulle frivilligt avstå det liv ni lever idag?". Den frågan går inte bara till Marie Antoinette som vid det laget gått och blivit "fucking altruist". 

När giljotinen till sist når den radikales nacke är dess tecken också tecken i vår tid.
Föreställningen förtjänar stor publik. Det är som om Folkteatern nu har ett självförtroende av mycket kreativt slag. Det bådar gott och jag hoppas att Frida Röhl kan fortsätta att blanda in Stockholmskrafter i teatern. Till uppsättningens fina kvaliteter hör samarbetet med Sutoda, ljus- och scenbildstrion som bland annat arbetat på Galeasen i Stockholm. Susanne Åberg, som tidigare jobbat på Göteborgsoperan, står för mask och perukdesign. Och det skall också sägas att Marie Antoinettes stiliga uppenbarelse till delar är ett verk av kostymdesignern Jenny Linhart.
Vi talar om en föreställning med utsökta visuella kvaliteter. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.