Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Det är såklart inte helt okej att gilla Formel 1. Jag förstår det. Min fru brukar säga att jag är helt dum i huvudet. Jag förstår det också", skriver Jan Andersson. Bild: Gustav Sjöholm/TT

Formel 1 – galen cirkus och fula kepsar

På söndag drar Formel 1-cirkusen igång på Viaplay. Då lär GP:s Jan Andersson sitta framför tv:n, storögd, och med fler frågor än svar.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Har ett par frågor jag behöver bolla med er. Ville Daniel Ricciardo verkligen gå till Renault? Kommer 21-årige Charles Leclerc att lyckas i sin nya omgivning? Hur ofta tänker Romain Grosjean krascha den här säsongen och, framförallt, varför får inte Kimi Räikkönen en keps som passar?

Detta är frågeställningar som jag på allvar brottas med just nu, funderingar som snurrar allt snabbare i mitt huvud inför säsongspremiären på söndag. Då drar nämligen Formel 1 igång på Viaplay, denna absurda och vettlösa men fullständigt underbara idiotcirkus som jag haft ett lynnigt och lite komplicerat förhållande till i säkert 25 år. För det är såklart inte helt okej att gilla Formel 1. Jag förstår det. Min fru brukar säga att jag är helt dum i huvudet. Jag förstår det också.

Det är en väldigt snygg dokumentär, närgången och stundtals lite obekväm, men den väjer helt för en rad obekväma fakta.

Det är rätt länge sedan jag följde en hel säsong, och hade inga planer på att göra det nu heller, men så i söndags fastnade jag framför Netflixserien "Formula 1: Drive to survive" och kände suget komma krypande. Det är en väldigt snygg dokumentär, närgången och stundtals lite obekväm, men den väjer helt för en rad obekväma fakta.

För vad är det vi snackar om egentligen? Tjugo extremt dyra bilar som i över 300 knyck kör varv efter varv på en motorbana och spyr ut koldioxid i uppåt två timmar innan de lastbilsfraktas till stora flygplan som forslar runt monsterbilarna mellan olika GP-tävlingar i bland annat Bahrain, Kina, Azerbajdzjan, Ryssland och Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten.

Att det är länder som ständigt kritiseras av Human Rights Watch för bristande demokrati och grova brott mot mänskliga rättigheter är inget som bekymrar Liberty Media, som nyligen köpte rättigheterna till Formel 1 för 68 miljarder kronor. Cashen måste in och allt handlar om pengar. Precis allting.

Så. Om all den där skiten ligger i ena vågskålen, vad ligger då i den andra?

Ferrari och Mercedes är de som har mest av den varan och brukar därför vinna flest tävlingar (tänk Manchester United och Barcelona) även om Renault och Red Bull (tänk Leicester och Atlético Madrid) fått smaka på segersmulor under 2000-talet. När den kanadensiske miljardären och Ferrarisamlaren Lawrence Stroll i somras tog över F1-stallet Force India krävde han att sonen Lance Stroll skulle få en av de två förarplatserna, med följd att den unge och blixtsnabbe talangen Esteban Ocon var tvungen att lämna stallet då Force Indias andre förare, den hetlevrade och sex år äldre Sergio Perez, kunde hosta upp tillräckligt med mexikanska sponsorpengar för att köpa sig kvar. Inte så snyggt.

Som vore inte det nog är hela motorbranschen extremt manscentrerad och har i alla tider haft svåra problem med sin kvinnosyn, även om just Formel 1 förra året plockade bort sina lättklädda grid girls från startområdet.

Så. Om all den där skiten ligger i ena vågskålen, vad ligger då i den andra? Vad är det som lockar med Formel 1, mer än att bilarna går jätte jätte-snabbt och låter vroom? Bra fråga.

Enklast är om ni kollar på den där Netflix-dokumentären. Så kan vi snacka sedan. Om Max Verstappens dåliga humör, om Red Bull-teamets nya Hondamotorer och, framförallt, Kimi Räikkönens fula kepsar.