Gymmets omklädningsrum. Fullt ombytt, sitter jag som så många gånger förut och prokrastinerar att påbörja mitt träningspass, med huvudet hängandes från min gamnacke ned i mobilens skärm. Dörren öppnas och jag möter hennes blick, en bekant sådan som jag lärt mig att läsa av på mindre än en sekund. Den är stirrande och livrädd, samtidigt som den försöker lösa ett pussel hon inte är förberedd på.
Vi befinner oss i ett omklädningsrum avsett för kvinnor som kräver ett passerkort för att inträda, men det är inget hon har förmågan att ta i beräkning. Därför måste jag hjälpa henne, och säga meningen som jag egentligen inte vet om den är helt sann men som åtminstone är den där pusselbiten som hon behöver just nu:
”Det är lugnt, jag är tjej.”
De efterföljande ursäkterna och sökandet efter försoning är en process i mottagarna som jag med åren fått tvinga mig själv att lämna dem ensamma med. Jag har ganska fullt upp med min egna acceptans inför det faktum att jag nog aldrig kommer få den semester jag på ett naivt sätt i bakhuvudet alltid tänkt kommer komma någon dag. En ledighet från analyserande ögon som stirrar på den androgyna varelse som är jag. En paus från mitt egna utvärderande av deras blickar och tvivlet som kommer därefter.
Kan det verkligen vara så att personer stirrar helt ohämmat, eller är det alla år av självhat som gjort mig paranoid? I bland känns det nästan bättre när någon tydligt och klart skriker ett homofobiskt glåpord rakt i mitt ansikte, för då är situationen solklar. En blick är inget tydligt kvitto, den är en kalkylering med tusen olika resultat.
Mitt uttryck är inte direkt sockersöt prinsessa, utan snarare James Dean med pattar.
Efter gymmet postar jag en serie stories på Instagram. Jag har två metoder för att hantera surret av den här sortens situation: jag förtränger och går vidare, eller så skämtar jag om det. Jag berättar för mina följare att det finns olika kategorier av blickar, och att jag numera kan särskilja dem och vad de betyder väldigt snabbt.
Jag presenterar och imiterar ett gäng olika blick-karaktärer. Straight man: “jag blir skitförbannad över att jag inte kan sexualisera dig, så därför måste jag antagligen slå dig”. En tjej som är: “nyfiken och väldigt peppad på att exotifiera en butch!” Övre medelålders kvinna som tittar och nickar förstående: “Det är okej! Jag var med på 70-talet, då var allt gränslöst. Jag vill gärna ha ett diplom för min öppenhet!”
Ett ironiskt raljerande som bemöts av gråtskrattande snabbreaktioner. En smal bekräftelse som inte tar bort någonting egentligen. Surret kvarstår, och tanken om att jag får skylla mig själv. I grund och botten förmår jag inte att klandra alla dessa personer och deras gloende ögon. Mitt uttryck är inte direkt sockersöt prinsessa, utan snarare James Dean med pattar. Eller som en receptionist på en vaccinationsmottagning en gång uttryckte det: “Ska du på maskerad? Är du utklädd till han i “Grease”?”
Det här handlar inte om ett enstaka tillfälle. Det är inte något som hände en gång och sedan blev ett skämt på Instagram. Det är ett helt liv.
Jag letar i minnen, efter en början. Min 13-åriga spegelbild på en campingtoalett i Blekinge år 2000, mina händer som varsamt justerar den nyklippta korta frisyren dränkt i tio liter hårspray. Perfekta spikes. Min kropp som inte längre är ett barns utan har börjat utvecklas till någonting jag inte kan förstå, men som gömd i baggy jeans och stor hoodie från JC lika gärna kunde vara en tonårspojkes. En tjej i min ålder kommer ut från ett bås, och stirrar. Hon tvättar sina händer men viker inte av med blicken. Hon ser rädd ut. Jag undviker toaletten resten av veckan.
Jag undrar hur det känns, och om det ens är möjligt. Att stirra är mänskligt.
Jag plockar fram “Stone butch blues” av Leslie Feinberg från 1993 ur bokhyllan.
“I didn't want to be different. I longed to be everything grownups wanted, so they would love me. I followed all their rules, tried my best to please. [...] No one ever offered a name for what was wrong with me. [...] I only came to recognize its melody through this constant refrain: "Is that a boy or a girl?"
Huvudkaraktären Jess beskriver de sociala konsekvenserna efter att ha slutat ta testosteron för att passera som man, för att gå tillbaka till den identitet som hen ursprungligen känt sig som mest hemma i. Butch, eller “he-she”, ett skällsord hen gjort till sitt egenägda epitet.
“[..] their eyes angry, confused, intrigued. Woman or man: they are outraged that I confuse them. The punishment will follow. The only recognition I can find in their eyes is that I am "other." I am different. I will always be different. I will never be able to nestle my skin against the comfort of sameness.”
Där är det jag söker efter. “[..] be able to nestle my skin against the comfort of sameness”. Att mjukt få luta mig tillbaka och andas i tryggheten av att bara vara. Utan konstant underton av riskfaktorer och analys. Jag undrar hur det känns, och om det ens är möjligt. Att stirra är mänskligt.
Även jag tolkar givetvis min omgivning med hjälp av mina ögon dagligdags. Mottagandet i den andre handlar dock om erfarenhet. Att din blick, välmenande eller rädd, kan påminna mig om otaliga krockar i offentliga rum på grund av mitt normbrytande uttryck kan du omöjligt veta. Men du kan fundera på vad i din egen historia som skapar en reaktion i dig. Så kanske jag slipper göra det åt dig nästa gång.
Läs mer på GP kultur:
LÄS MER:Normtrubbel när allt fler lesbiska skaffar barn
LÄS MER:Lesbiska och ensamstående är inte sämre föräldrar
LÄS MER:Kvinnor som vill dejta kvinnor jagas av heteropar
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
