"Vad händer när den största kärlekshistorien - den vi har med våra barn - är över?" frågar baksidestexten till Linda Skugges Flygfärdig, och fortsätter med att förklara att boken riktar sig till "alla som har barn, eller väntar barn". En förminskande sammanfattning av en rasande, melankolisk och trotsig stridsskrift om rätten att älska sina barn alldeles för mycket och att samtidigt slippa sträva efter att bli omtyckt av alla andra ("Det handlar om att väcka anstöt", brukar Linda Skugge citera Suzanne Brøgger när hon signerar böcker) och om en snudd på patologisk längtan efter att få städa allt, helst med klorin, tills det skiner. Särskilt handfatet.
LÄS MER:Oumbärlig handbok för panikslagna mammor
Även om också omslaget – med en leende Linda som kramar sin dotter och ser rakt in i kameran – andas mintdoftande självhjälpsbok, så är insidan befriad från ens vaga försök till positivt tänkande. För Linda Skugge är aldrig optimistisk. Hon är skräckslagen, kategoriserande, stundtals missunnsam och alltid rolig, som en briljant vuxen missanpassad tonåring. Hon skriver om hur hon ska hantera sina oundvikligen utfattiga pensionsår – pasta med morötter, ett billigt hus med odling på landet – och om hur hennes mål i livet är att ge sina barn alla de "glory moments" som tillvaron orättvist förvägrat henne själv. Alltid med en prosa som flödar nästan avundsvärt lätt över sidorna, oavsett hur mörka ämnena ibland blir. Det är något paradoxalt i det – att den som enligt sig själv är så dålig på att bara vara är så bra på att skriva om samma varande, så att läsaren kastas mellan ömhet för en älskande moders lättbegripliga skräck inför ensamheten och aversion mot någon som så nästan gammelkyrkligt strängt förkastar alla enkla glädjeämnen, från lättillgänglig litteratur till trevliga middagar.
LÄS MER:Hatet resonerar som ett livstrauma i Linda Skugges nya bok
Som i en bisats sågar Linda Skugge också Virginia Woolfs tanke om att kvinnor, likt män, behöver ett eget rum för att kunna skriva. Det handlar om att bara sätta sig vid köksbordet och sätta igång. Allt annat är bara undanflykter. En begriplig tanke för den som bara känner till det skrivande som likt hennes eget föds ur en aldrig slocknande frenesi.
