Erik Eriksson är en man mitt i livet. Eller egentligen är han med sin sjuttionio år en bit förbi halvvägs om jag ska vara ärlig. Ändå infinner sig känslan av att han sin lyrik står i livets mittpunkt och ser sig omkring och samlar ihop trådarna av erfarenhet som han bär inom sig. När författaren och journalisten Erik Erikssons nu debuterar som poet med diktsamlingen Floder tillbaka gör han det med fyrtiotalet prosaverk i bagaget.
Jag läser dikterna som floder av minnen som flyter fram genom ett människoliv. Och hur dessa floder bildar ett delta över det liv om har passerat och blivit levt.
Erik Eriksson har varit verksam som journalist sedan 1965 och mellan åren 1970 och 1971 rapporterade han från Vietnamkriget för Aftonbladets utrikesredaktion. Att han återvänder till Vietnam i sin lyrik är fullt naturligt. Att erfarenheterna från kriget har bränt fast på näthinnan på den som blev vittne till händelserna är lika logiskt som att vattnet fortsätter att flyta fram i Röda floden.
Krigets fasor, fallande bomber och deras förödelse får liv och kropp i Erikssons lyrik när han tar oss tillbaka till byar, landsvägar och städer där krigets offer blir till blod, slamsor och brinnande kött. Diktarjaget tvingar in oss in i infernot och vägrar låta oss väja med blicken. Men här finns också plats för mellanmänskliga möten, vardag och kärlek.
I Floder tillbaka bjuder Erik Eriksson också på ett porträtt av sin mor, konstnären Magda Svanbom som kom som flykting till Sverige.
”Länge nynnar hon det glömda språkets sång
om flodens faror, varför söker hon förlåtelse för detta?
Ständig skuld som vore hon
Den grymma floden”
Här gestaltas även stark kärlek, passion och i viss mån även maktkamp. Att Erik Eriksson är en rutinerad författare råder det ingen tvekan om. Poesin är rytmisk och flödande. Stundvis något mångordig, men ändå fylld av målande bilder som dröjer sig kvar.
