SÖNDAG. Fikar på ett ställe där ostmackan kostar sextiofem spänn. Jisses.Vad är det på en sådan? Bladguld? ”Vi tvingas hålla höga priser”, förklarar kvinnan i kassan och räknar omsorgsfullt upp allt ekologiskt som finns i underverket. Tvingas? Jaha. Fast tvånget att hålla höga priset måtte väl vara ganska lindrigt som tvång betraktat?
Tanklöshet och omsorg. Vilken olycklig kombination det är. I krocken där emellan kan allt möjligt otäckt uppstå.
MÅNDAG. De kaxiga barnen är överallt i mitt Facebookflöde och gör viralsuccé. Barn som dansar. Barn som briljerar på talangjakter. Fast det enda jag kan tänka på är Martina Montelius krönika häromveckan i Expressen, den om vuxnas förakt mot barn som lider på ”fel” sätt.
Var är de udda, plågade barnen, de som tror sig stå i kontakt med Gud och behandlar spiralblock, cykelhjul och tomma Lactacydflaskor som vänner? Inte i mitt flöde, ingenstans där de syns.
TISDAG. Försöker lura mig själv att tro att semester pågår. Alltså smiter jag tidigt från skrivbordet och hälsar på Cecilia på Brännö. Vi dricker drinkar på Café Varvet och plötsligt knockas jag av längtan efter en annan ö. Som jag saknar mitt skärgårdshus. Min trappa.
Men mest av allt saknar jag känslan av att varje dag vända staden ryggen och ge mig dit.
”Ingen människa är en ö”, skrev en gång John Donne. Visst. Men jag tror ändå livet är som bäst när man rör sig fritt mellan ö och fastland. Må det vara metaforiskt eller med Styrsöbolaget.
ONSDAG. Alice Cooper uppträder på Liseberg. ”No more Mister nice guy” sliter i sommarkvällen, men allt är relativt. När jag var liten var Alice Cooper en badguy. I dag portar Trump transpersoner inom militären och ber 40 000 pojkscouter att bua åt meningsmotståndare.
Plötsligt framstår skräckfarbrorn med ormen som en helylleamerikan.
TORSDAG. Stefan Löfven ombildar regeringen och nyhetsflödet kokar. I min jakt på bra saker att läsa snubblar jag på en video av den alltid lika uppeldade Joakim Lamotte.
Allt oftare får jag textbeställningar där arbetsbeskrivningen är att ”väcka känslor”. När jag hör Lamotte orera tänker jag att fler väckta känslor är det sista vi behöver nu. Den skribent som kan lugna redan väckta känslor borde vara den som är mest i takt med tiden.
FREDAG. Förra månaden bestämdes att det omstridda minnesmonumentet på Utöya inte blir av. I dag läser jag en artikel i The New Yorker som får mig att tänka några varv till i frågan. Jag tror fortfarande att vissa sår måste hållas öppna och tycker om det sår i berget som konstnären Jonas Dahlberg föreslog. Men känsloprovokation är en svår balansakt. Att det krävs fingertoppskänsla för att röra sig på gränsen påminns jag om när jag läser Peter Schjeldahls artikel.
LÖRDAG. Sommaren har sitt särskilda språk, tyngt av imperativ. Själv är jag inte så noga med att ”njuta” eller ”koppla av”. Hellre tänker jag på det nästan glömda uttrycket” att ta igen sig.” Ta igen mig. Hämta hem mig. Det ska jag göra i dag.
