Kameran glider högt och värdigt över den pampiga herrgården Saxå bruk mellan Grythyttan och Filipstad i Värmlands djupa skogar. Marken är kall och frostnupen, vintern står för dörren.
Så dyker Ernst Kirchsteiger upp och stolpar fram längs sjön Saxens strandkant. Snart nog sitter han inomhus, kastar ett par vedklabbar på den redan perfekta brasan och hälsar oss välkomna till ”Jul med Ernst” i TV4. Redan efter ett par minuter slår han fast sin devis, den som lagt grunden till hela den här programserien de senaste 14 åren: ”Julen vill mig väl”.
LÄS MER:Jag är Team Reinfeldt – låt julen få börja i oktober
Well put, Ernst! Så frågan är varför TV4 väljer att tonsätta den stämningsfulla öppningen med ”Koppången”? Det hjälper inte att Helen Sjöholm sjunger med en närmast fulländad tonträff, den här eländiga jullåten är så bedövande trist och trött att folk faller i koma bara av att lyssna. Det är som att tugga jord. Det känns inte okej.
För det är också lite av min levnadsregel, att julen vill mig väl. Det är anledningen till att jag går igenom pyntet på vinden medan jag officiellt stuffar in luftmadrasser och badbollar. Och det är därför jag börjar spela julmusik i mitten av oktober. Först på en så lömsk och låg nivå att min familj knappt registrerar något, för att sedan öka rörelseenergin fint och försiktigt. Efter ett par veckor är de helt omslutna av julmusik utan att ha märkt när det hände eller hur det gick till. Det är som att koka en groda.
Det ska låta på ett visst sätt, kännas på ett visst sätt, lukta på ett visst sätt. Nytänkande i form av alternativa klangfärger, atonal rytmik eller, tja, elgitarrer uppmuntras sällan eller aldrig.
Men så finns det också otroligt mycket skön julmusik där ute oavsett vad belackarna hävdar. Visst, uppskattningsvis 87% av all julmusik är direkt fruktansvärd (förutom Andreas Weises och Gunhild Carlings julsånger som suger till 100%) men det gäller bara att upptäcka det magnifika i möget. Att göra jobbet. Att likt ett svin böka runt i 100 kilo dynga för att finna den där ensamma tryffeln.
LÄS MER:Här är feelgood-böckerna att mysa med i julhelgen
För detta är en trygg och traditionell musikgenre. Det ska låta på ett visst sätt, kännas på ett visst sätt, lukta på ett visst sätt. Nytänkande i form av alternativa klangfärger, atonal rytmik eller, tja, elgitarrer uppmuntras sällan eller aldrig.
Det handlar också om att de allra bästa julsångerna skrevs eller i alla fall spelades in redan på 1950 och 60-talet – ofta ännu tidigare – av Ella Fitzgerald, Mahalia Jackson, Dean Martin, Frank Sinatra, Phil Spector, Perry Como och Patty Page. Allt är liksom redan gjort. Luckorna är täckta och sanningen är att vi inte behöver mer julmusik. Säcken är fylld.
LÄS MER:Recension: Weeping Willows – ”Songs of winter”
Det sagt har varje decennium såklart sina ögonblick av briljans. Under 70-talet gjorde The Band, Jackson 5, Carpenters, Joni Mitchell och John Prine fina julsånger. Och medan 80-talet tillhörde Wham, Chris Rea, Band Aid och The Pogues, dominerades 90-talets julhelger (och alla julhelger därefter) av Mariah Carey.
Visst har det släppts en del minnesvärt även efter det att Mariah Carey wailade omkull världen med ”All I want for christmas is you”, men det har ofta varit spretigt och svårfångat. Därför har vi gjort arbetet åt er. I tio års tid har vi bökat efter tryffel och resultatet – GP:s spellista med världens hundra bästa jullåtar– ser ni här nedanför. Den är lätt omarbetad från förra året och garanterat fri från ”Koppången”. God jul på er.
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
