Alla hjärtans dag står för dörren. Men Victoria Greve frågar sig om det inte finns annat än relationer att fira.
Alla hjärtans dag står för dörren. Men Victoria Greve frågar sig om det inte finns annat än relationer att fira. Bild: Claudio Bresciani / TT

Fira kvinnor för annat än deras relationer

Victoria Greve: "Det gjorde mig lycklig att få fira en kvinnas hjärna i stället för hennes parrelation".

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

I helgen var jag på disputationsfest för första gången. En bekant hade försvarat sin avhandling i teoretisk filosofi och jag tjatade in mig på ett hörn och fick sitta mellan två skarpa kvinnliga forskare, varav den ena faktiskt lyckades förklara för mig vad avhandlingen gick ut på, på ett sätt som jag kände att jag förstod. Åtminstone där och då.

Ett sextiotal gäster hade rest till stan. Vänner och bekanta som hade klätt upp sig. Rörda och stolta föräldrar framförde väl inrepeterade tal.

När Alla hjärtans dag smyger sig närmare slog det mig plötsligt hur ovanligt det hela var. En ceremoni i en vuxen kvinnas liv som inte kretsar kring att hon är en del av ett par eller har lyckats reproducera, utan en fest som var till för att fira hennes intellekt och alla år av hårt arbete som krävts för att producera en färdig avhandling.

ANNONS

För ett par år sedan publicerade det amerikanska nätmagazinet Jezebel en text som följt mig sedan dess. I den essän, "When can I say I'll be alone forever" från 2016, skriver Aimée Lutktin om hur hon som långvarigt ensamstående kvinna aldrig kommer uppleva milstolparna som förankrar ett liv och ger det betydelse på det sätt parlevande kvinnor får. Det gäller ritualerna som omger äktenskap och barnafödslar, men också uppbrott och skilsmässa. Förutom begravningen då. Men, som Lutkin lite krasst konstaterar i sin text, den kommer nog inte vara så kul för henne själv.

Ja, visst. Mäns livshistorier kan hängas upp på samma krokar, men män har aldrig i lika hög grad definierats utifrån sina parrelationer som kvinnor.

LÄS MER:Rått och öppet när nuckan träder fram

Författaren Malin Lindroth skrev i sin omtalade essäbok "Nuckan" från i fjol om hur ensamstående kvinnors liv smusslats undan. Som exempelvis den ogifta och barnlösa tant Tora. Släktingen som alltid blev inkallad för att sy upp festkläderna när det vankades bröllop, men aldrig själv blev bjuden.

Riktigt så mörkt är det inte att vara kvinna och singel i dag. Svenska kvinnor är oftare ensamstående än gifta eller sambo. För första gången är fler amerikanska kvinnor ogifta än gifta. Singelkvinnan har blivit en politisk kraft i sin egen rätt som drivit på för lika lön för lika arbete, rösträtt och preventivmedel. Det är en livsberättelse som fortfarande inte är lika tydligt skriven. Och den bjuder helt klart på färre epokgörande fester.

ANNONS

Kanske skulle det vara bra om våra ritualer kunde uppdateras för att fira ett liv som allt mer går att leva på våra egna villkor. Men frågan är om vi inte är på väg åt motsatt håll. I takt med att de blir ovanligare tycks gamla, symboliskt laddade traditioner bli än mer åtråvärda. Äktenskap blir på nytt en statusmarkör som visar att en kvinna har lyckats, så god som någon doktorsgrad. Men det gjorde mig lycklig att få fira en kvinnas hjärna i stället för hennes parrelation.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS