Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Enligt statsvetaren Eric Kaufmann bör migration hållas restriktivt så den inte hotar majoriteten. På bild: Migranter och flyktingar i ett flyktingläger i Bosnien. Bild: Almir Alic

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Finta inte bort rasismen

Eric Kaufmanns bok "Whiteshift" fungerar som grund för högerdebattörers nya argument mot invandring – att svenskar måste få känna sig hemma i sitt land. Hynek Pallas är skeptisk.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Sakprosa

”Whiteshift: Populism, Immigration and the Future of White Majorities”

Eric Kaufmann

Allen Lane

2018

För inte så länge sedan var synen på vita som en utsatt grupp bland andra förpassad till ”etnopluralistiska” publikationer som Nya tider eller till Björn Söders blogg – där Sverigedemokraten 1999 skrev om hur han fick panik och började gråta under ”stora svarta moln” av utländsk kultur på Malmö-festivalen. Idag är detta perspektiv på frammarsch. ”Svensk kultur” beskrivs som hotad även i etablerade spalter och akademiska publikationer. Lösningen påstås ofta vara kraftigt minskad invandring.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ingen sammanfattar eller lobbar för det här skiftet lika tydligt som den Londonbaserade statsvetaren Eric Kaufmann. Hans bok ”Whiteshift: Populism, Immigration and the Future of White Majorities” från 2018 är redan märkbar i den svenska högerns ompositionering. Den där diskussionen av invandring och rasism har gått från socioekonomiska faktorer till ”demografiska”. Det vill säga att en hastig och ökande invandring från utomeuropeiska länder anses hota majoritetsbefolkningen.

Kaufmann lyfts i Timbros webbtidning Smedjan (”Majoritetssamhällets farliga kravlöshet” 24/5) och har i Kvartal överfört sin tes på en text om Sverigedemokraterna (”När rasistvapnet blir obrukbart” 7/3). Tydligast syns hans tankar om demografihotet i Ivar Arpis senaste ledartexter som stödjer sig på ”Whiteshift” (12/6 SvD).

Från konservativt och visst liberalt håll avfärdas analyser som bygger på hudfärg – hur socialt konstruerade de än påstås vara – som rasism.

Och nog är det en ambitiös bok som vill driva på ett skifte i politiken: de över 600 sidorna avhandlar inte bara invandring på flera världsdelar och i historien – utan även kultur, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, nationalism, minoriteter, kolonialism och mycket mer. Alltsammans trängs kring en massiv mängd statistik och grafer.

Tesen och slutsatsen kan kokas ner till att politiken i väst omformas genom demografisk förändring och en strid mellan vita etnotraditionalister och moraliserande antirasism. Vit identitet är nu under hot från icke-vit invandring, vilket skapar en förbittring som sublimeras till stöd för högerpopulism. Lösningen är att vita ska hävda sitt kulturella och rasmässiga självintresse som vilken annan etnisk grupp som helst. ”För att mildra de etniska konflikterna bör majoritetsbefolkningarna få utlopp för sina nationalkänslor” skrev Per Gudmundson om ”Whiteshift” i SvD (25/10/18).

Det finns en viss ironi i att skribenter som visat avsky mot både identitetspolitik och vithetsforskning – den disciplin som främst ägnat sig åt att analysera majoritetsgrupper i mötet med icke-vita – nu omfamnar identitetspolitik och låtsas som om ingen tidigare utforskat vita reaktioner.

Anledningen till det är förstås att vi som har gjort detta inte har kommit till ”rätt” ideologisk slutsats. Vithetsforskning har visat att det bland annat uppstår rasistiska reaktioner i majoritetsgrupper, där både hudfärg och nationalism spelar stor roll. (Min egen avhandling ”Vithet i svensk spelfilm 1989–2010” granskade sådant i populärkultur).

Man undrar om de svenskar som hyllar ”Whiteshift” och publicerar Kaufmann faktiskt läst vad han föreslår.

Sedan det akademiska ämnet vithetsstudier formades i början på 1990-talet har disciplinen förvisso aldrig stått fri från kritik. Från konservativt och visst liberalt håll avfärdas analyser som bygger på hudfärg – hur socialt konstruerade de än påstås vara – som rasism.

Från första början har det dock funnits en viktig, pockande fråga: vad händer om rasistbegreppet förändras, och vita börjar diskuteras som vilken annan grupp som helst? Svaret har varit att rasismen har en historia. Och att dessa hundratals år, som i analyser innefattar allt från den transatlantiska slavhandeln till segregation och bildreproduktion, gör att rasism alltid hänger samman med makt. För att frikoppla begreppet måste man skriva om världshistorien.

Därför är en viktig del i Eric Kaufmanns projekt att diskreditera den forskning som har skett kring rasism de senaste decennierna. Allt för att koppla bort rasismen som motiverande faktor hos majoritetsgrupper, driva mångkulturkritik – och sedan plädera för en ytterst restriktiv invandring eftersom den sägs hota majoriteten.

Kaufmann argumenterar ofta utifrån en liberal position och har en återhållsam stil. Men man undrar om de svenskar som hyllar ”Whiteshift” och publicerar Kaufmann faktiskt läst vad han föreslår. Till exempel om flyktingmottagning. För att skydda majoritetsgruppernas känslor och ändå vara ”humanister” föreslår Kaufmann läger i Europa och USA. Här ska flyktingar leva, hela liv om så behövs. Något promille ska lottas in i vita samhällen. Kaufmann kallar det för ”realism”. För att detta ska kunna genomföras måste de – enligt honom felaktiga – asyl- och flyktingrättigheter som skapats sedan andra världskriget rullas tillbaka.

Det är inget fel att undersöka reaktioner på invandring. Men att de nya etnodemograferna försöka trixa bort rasismen, dess historia och den livsfara som kommer med den är det.

De många sammanhangslösa graferna fastnar i halsen om man läser ”Whiteshift” med förkunskap. Kaufmann slår fast att det är ”etnisk förändring – storleken och sorten av invandrare” som är orsak till den rasistiska populismen i väst. Strax efter det hävdar han att ”invandring är en mindre viktig fråga” i det forna Östeuropa då flyktingarna inte söker sig till dessa länder. Eftersom Kaufmann på flera ställen använder Eurobarometern som källa – som visar motsatt bild från det han påstår – måste lögnen om väljarnas prioriteter i öst vara medveten. För sanningen – att invandrarfrågan är en av de viktigaste för ”Östeuropeiska” väljare utan att de tar emot invandrare – skulle stjälpa hans tes.

Snart syns i samma anda allt fler överdrifter, felaktigheter, motsägelser och företeelser tagna ur sin kontext. Kaufmann menar boken igenom att det inte är rasistiskt att skydda sin ras egenintressen. För att kunna göra detta måste han till exempel frikoppla vit nationalism i USA från makt och göra om den till kulturell markör. Den höga förekomsten av anglosaxiska namn i Hollywood tar Kaufmann till exempel som bevis på hur uthålliga ”rasarketyper” är. Inte att judar såg sig tvungna att ”amerikaniseras” på detta vis.

För varje slirning blir jag alltmer förbluffad över hur Kaufmann framställer sig som en hyperrationalist i möte med en irrationell antirasism. Den som är bekant med fältet vet att det finns viktig kritik att rikta mot en urspårad syn på hudfärg och ”privilegier”. Men Kaufmann går direkt på de värsta extremerna och menar att antirasismen har blivit en religion med ”överstepräster” som aldrig ifrågasätts – som författaren Ta-Nehisi Coates. Även det osant, vilket Cornel West och Pankaj Mishra offentliga kritik av Coates är välkända exempel på.

Exemplen på antirasister som vägrar debattera och bete sig vuxet växer. Besvärande ofta utan källhänvisning. Som påståendet att svenska politiker skruvade loss sina stolar i Riksdagen efter valet 2014 för att slippa sitta bredvid Sverigedemokrater. Det är en lögn, men vad gör det för läsaren som redan har fått veta att Sverige ”präglas av anti-vit radikalism”.

Riktigt problematiskt blir det när Kaufmann kommer med lösningar. När han slår fast att politikens grund har flyttats från klass till etnicitet på grund av demografi så ignorerar han (som författaren Kenan Malik påpekar i Guardian 21/10/18) det förändrade socioekonomiska sammanhanget för arbete de senaste decennierna. Inte ett ord om fackförbund och åtstramningar. Däremot att det etniska är något ursprungligt som trumfar allt. Kaufmann föreslår således att lösningen på arbetarklassens problem är att omhulda en vit identitet. Man undrar man om han sov sig genom historielektionerna.

Det är inget fel att undersöka reaktioner på invandring. Men att de nya etnodemograferna försöka trixa bort rasismen, dess historia och den livsfara som kommer med den är det. Det finns förstås andra vägar att söka klassorganisation bortom hudfärg. Och vi är inte dömda till att förena medborgarskap med någon vag idé om vit majoritetskultur. Som forskaren Clara Sandelind skriver (Sydsvenskan 19/6) hänger vår uppfattning om invandring samman med vilken syn vi har på svenskhet. Är den inte öppen så är det inte bara omöjligt att integrera sig. Den som ”avviker” är då för alltid underkastad godtyckliga föreställningar om utseende och kultur. Och får leva med att vara den som provocerar fram rasism genom sin blotta existens.

Vill vi inte leva i en värld där medborgarskap ges på etnokulturella grunder och mänskliga rättigheter rullas tillbaka ett sekel – då är det dags att på allvar förkovra sig i och bemöta det här skiftet.