Dirigenten Henrik Schaefer, tillika musikalisk ledare för Göteborgsoperans orkester, har åtskilliga gånger visat en speciell fallenhet för den senromantiska repertoarens dubbeltydiga uttryck. Det klangligt expansiva som ställs mot det melodiskt genomskinliga, upplösningen av gränslinjerna jäms med känslan av en underliggande oro.
Allt detta finns med under en orkesterkonsert som kombinerar Richard Strauss tondikt Don Juan, Alban Bergs Lulu-svit och Johannes Brahms andra symfoni. Det blir också en bild av hur bedrägligt det är att försöka återupprätta denna klangprakt som om den vore säker mark. Här hör man hur det uppstår glipor och bråddjup mest hela tiden, också i de enklaste passager, hur själva klangidealet skapar splittring och konflikt.
Läge för en Lulu-uppsättning
Det centrala verket är i alla avseenden Alban Berg-sviten. Sångsolisten Mia Karlsson har en imponerande förmåga att fånga alla mikroskiftningar, rikedomen inne i fraserna, ögonblicksprecisionen. Schaefer lyfter för sin del fram ljuvheten i denna musik och den enastående instrumentationskonst som får klangerna att vandra på ett fjäderlätt vis mellan sektionerna. Drömmens fragmentariska melodier, ljusflödet mitt i det mörka och oroliga. Kanske borde operan fundera på en Lulu-uppsättning framöver, där samtida förståelser av den motsägelsefulla Lulu-karaktären står i fokus?
Schaefer hanterar de komplexa förloppen på ett balanserat vis och motsvarande balanskonst utmärker också Brahmstolkningen. Det hörs att det är en musik som står honom nära, som minnesalbum och klangligt arkiv, och enskildheterna får genomgående omsorgsfulla behandlingar. Men det som övertygar är snarare storformen, de långa linjerna, energierna som uppstår när olika passager speglar sig i varandra.
