Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Färjan från Utöya stävar mot land. Bild: STEFAN BERG

Filmerna om Utøya tydliggör terrorn

I en replik till America Vera-Zavala skriver Gunnar Bergdahl, kulturjournalist och medskapare till dokumentären Rekonstruktion Utøya, om varför de nya filmerna om Utøya visst tydliggör konsekvenserna av hatfull högerextrem propaganda.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

America Vera-Zavala har sett de tre aktuella filmerna om det fascistiska terrorattentatet på Utøya 2011. Såväl den norska spelfilmen 22 juli som den Göteborgsproducerade dokumentären Rekonstruktion Utøya är ”konstnärligt intressanta”. Men politiskt amputerade. Hennes tårar kommer att torka och minnet blekna bort, skriver hon. Så finns ingenting kvar. Ingenting?

LÄS MER: Filmerna om Utøya blir obegripliga utan politiken

Det är en slutsats som för en kämpande intellektuell som America är outgrundlig. Hon om någon har den internationella överblicken för att göra Utøya begripligt.

I den tid vi delar, där den framväxande högerextremismen, i såväl nationell som fascistisk form, är växande och når hotfulla parlamentariska framgångar, blir därför levande minnen av Utøya allt viktigare. De är nycklar på slutsatsernas knippa.

Det som hände den där regniga sommardagen för sju år sedan konkretiserade nyfascismens yttersta mål; att fysiskt utplåna de som inte delar världsbilden att Europa går under och därmed den vita rasen. Metoden ett ytterst välplanerat och strikt genomfört attentat riktat mot framtidens makthavare. ”Idag ska ni dö marxister!”, sa terroristen när han steg in i huvudbyggnaden och inledde avrättningarna. Där och då startade han ett ”nödvändigt raskrig”.

De propagerar, de inspirerar, de legitimerar hat. De säger att det är bråttom.

En av de som hann gömma sig på toaletten heter Ronja Breisnes. Hon skrev i våras en fantastisk text på NRK:s web om varför Utøya måste leva i minnet. Det var när den dåvarande justitieministern, Sylvi Listhaug (jo, det var hon som i den norska valrörelsen var på safari i Rosengård), skrev på Facebook att den norska socialdemokratin brydde sig mer om terroristers rättigheter än nationens säkerhet. Listhaug representerar det norska regeringsparti som terroristen själv var medlem i under flera år innan han gick från ord till handling.

”Først var ordet. Så smalt det”, skrev Ronja Breisnes, idag styrelseledamot i AUF.

Det som filmerna om Utøya så tydligt lyfter fram är risken för nya fascistiska terrorattentat. Vi har idag i Sverige ett riksdagsparti vars främsta representanter talar om att Sverige går under, massinvandringen dränker oss och att islam är det största hotet mot nationen sedan andra världskriget. En av ödet utsedd liten grupp patrioter har tvingats in i en existentiell kamp för nationens överlevnad, konstaterade partiets ”ideolog” efter riksdagsvalet. Terroristen på Utøya delar den världsbilden.

De propagerar, de inspirerar, de legitimerar hat. De säger att det är bråttom.

Nu från tribuner och plattformar som till och med tillhör Public Service, detta hatobjekt de så snart de får makt kommer att vingklippa.

Terrorattentatet på Utøya var ingen naturkatastrof. Det var en konsekvens av en politisk hatfylld propaganda. Volymen på den har inte sänkts. Tvärtom. Den har normaliserats och blivit till vardag.

Detta är vad filmerna om Utøya tydliggör.

Det är mycket långt ifrån ingenting.

Om skribenten:

Gunnar Berghdal är f.d chef för Göteborgs Filmfestival (1994-2002) och f.d kulturchef på Helsingborgs Dagblad (2003-2014).

Han har också varit delaktig i produktionen av Rekonstruktion Utøya som obetald senior advisor.