Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

America Vera-Zavala. Bild: Lisa Thanner

Filmerna om Utøya blir obegripliga utan politiken

America Vera-Zavala tänker på den framtida norska statsministern som dog på ön.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Inget terrorattentat har berört mig så mycket som Utøya. Minnet av alla de politiska sommarläger jag varit med på. Jag vet vad de betyder, vilken funktion de fyller, platsen de har i en engagerad ungdoms hjärta.

Tre filmer har kommit på ett och samma år, sju år efter terrorattentatet. En Netflixproducerad film på engelska, Erik Poppes spelfilm Utøya 22 juli och dokumentären Rekonstruktion Utøya.

LÄS MER: Filmerna om Utøya tydliggör terrorn

Om vi bortser från Hollywoodversionen som förvandlat terrorn till en medioker actionfilm så är de båda andra konstnärligt intressanta och välgjorda. Och oerhört drabbande. Jag återupplever sorgen, skräcken och vanmakten över att polisen aldrig kommer. Det kommer att vevas i minnet om och om igen de närmaste veckorna. Men sen kommer det blekna bort och vad finns då kvar? Ingenting är jag rädd. Ingenting.

LÄS MER: Inte heller fängelsevakten är fri

Det politiska är amputerat i båda filmerna. Och jag använder medvetet ordet amputerad för är man politiskt aktiv i 17-årsåldern, så aktiv som krävs för att åka på ett sommarläger så är politiken som en del av en själv. Som en extra kroppsdel. Den politiska kontexten läggs i Rekonstruktion Utøya i förtexten, i Poppes film i eftertexten. Men i ingen av dem är det en del av blodomloppet, av själen, av hjärtat.

Det är som att ett gäng ungdomar åkte för att tälta och av en slump samlades på samma plats. Och dit kom det en mördare. Hade jag inte vetat bakgrundshistorien hade det nästan kunnat vara mördaren i När lammen tystnar eller Motorsågsmassakern.

Åren går fort och minnen försvinner. Den 17-åring som i somras var på ett politiskt sommarläger var bara 10 år när terrorattentatet på Utøya skedde. Hen minns inte bilderna, artiklarna, berättelserna. Och för att vara ett levande minne är dessa filmer ofullständiga. Filmerna lämnar mig med ett större tomrum än innan. För när jag torkat bort tårarna, tackat alla gudar för att många ungdomar överlevde och kan berätta så finns det ingenting som hjälper mig att förstå.

LÄS MER: Låt mig prata om den rasism jag ser

Breiviks idé var att eliminera en generation ungdomar som trodde på en bättre värld, som ville ha en generös flyktingpolitik, som var feminister och motarbetade islamofobi. Han tog 77 av 560 den dagen. Men i vilken kontext kan vi placera händelsen 22 juli? Och vilka konsekvenser har det fått?

”De bästa dog”.

Det finns ingen annan mening som jag har hört sägas så många gånger av latinamerikanska kvinnor, som i sin ungdom satt fängslade och torterade av militärregimer som ville eliminera en generation ungdomar som trodde på en bättre värld. ”De bästa dog”.

Jag tänker på det när jag ser Kaja dö i slutet av Utøya 22 juli. Det fanns en anledning att hon var på AUFs sommarläger. En norsk statsminister dog i sin ungdom.