Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Hynek Pallas: Filmerna om hämnd hänger ihop med historien

Krig, folkmord och fördrivning lämnar ärr efter sig på platserna där de utspelats och i kulturen. Men för dem som inte är direkt drabbade finns saker att göra. Hynek Pallas ser hur Tjeckien förändras i mottagandet av flyktingarna från Ukraina.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Hur ser det ur när man sår hämnd? Kanske som i Karel Kachyňas ”Coach to Vienna” (”Kočár do Vídně”). Jag ser den länge otillgängliga filmen från 1966 på en nypremiär i Prag. Den utspelar sig under andra världskrigets sista skälvande dygn. En tjeckisk änka vars man har hängts av ockupanterna tvingas föra två tyska soldater mot Österrike. Ett kammardrama i en hästdragen vagn, en roadmovie i en dimhöljd skog – och ett vredgat stycke som inte står den koreanske regissören Park Chan-wooks omsusade hämndtrilogi efter.

Jag är smått besatt av ärren som krig, folkmord och fördrivning lämnar efter sig. Den sydkoreanska filmens våldsvåg under det 00-tal då Parks ”Old boy” (2003) tog världen med storm hänger till exempel ihop med att hans generation växte upp med minnet av landets militärdiktatur.

I Tjeckien har jag dragits till filmer som tar avstamp i de tysk-tjeckiska relationerna. Särskilt i Sudetlandet, den del av Tjeckoslovakien som Nazi-Tyskland ”fick” i Münchenavtalet 1938. Tre miljoner tyskar fördrevs på grund av sin etnicitet kollektivt och brutalt härifrån efter kriget (något jag tidigare skrivit om här 12/5-21).

Mitt intresse är inte mental mörkerturism utan tvinnat med familjehistoria. Min faster skickades hit för att ta över ett hus och bygga socialism på askan av bortjagade fascister. Under arbetet med en bok om romer för ett par år sedan fördjupade jag mig i traktens statistik. Oproportionerligt många romer lever i de förfallna industristäderna i norr. Det är en landskap som präglas av sjukdomar, lägre levnadsålder, fattigdom och arbetslöshet.

Man sådde hämnd, vattnade med diktaturens misskötsel och skördade misär.

Man sådde hämnd, vattnade med diktaturens misskötsel och skördade misär.

20 år efter krigsslutet var det omöjligt att konfrontera. Det hade funnits förövare och offer och rollerna kunde aldrig ha vänts. Så när upplösningen på ”Coach to Vienna” visar vad krig har gjort med de tjeckiska partisanerna – och vilka det drabbar – förbjöd den tjeckiske presidenten Antonín Novotný filmen.

Under visningen av den vackert restaurerade filmkopian i Prag är det omöjligt att inte tänka på relationen mellan ryssar och ukrainare. Jag sätter mig på kvarterspuben och bläddrar i den tjeckiska veckopress som är lika fullsmockad med Ukraina som Prag är behängt med blågula flaggor. I kulturbladet A2 svarar den ryske dramatikern Viktor Shenderovich retoriskt när reportern citerar något som sades i Prag 1968, att språket och litteraturen inte ansvarade för ockupationen: ”Om en tysk fick en smäll på käften för ett Guten Morgen 1949 så var det inte förvånande. Försök förklara för Melitopols invånare att de ska respektera rysk kultur”.

Vi som har lyxen att inte vara de direkt drabbade ska därför vända oss till det vi kan göra.

Med andra ord: det är förståeligt att det är svårt att så sämja på platser där fascistiska övergrepp har skett. Vi som har lyxen att inte vara de direkt drabbade ska därför vända oss till det vi kan göra. Det gjorde temat för nästa magasin i min hög värmande. Under rubriken ”Ukrainarna förändrar Tjeckien” visar tidskriften Respekt detaljerna i den europeiska förvandling som pågår – den tyskarna kallar för Zeitenwende.

Visst, jag får släppa på min irritation över att det etablissemang som nu febrilt sänker trösklarna till sitt samhälle vägrade tänka tanken när flyktingarna häromåret inte var vita. Men det viktiga är att det sker. Det finns snart 300 000 ukrainare här. Och eftersom man vill få mammorna i arbete snabbt diskuteras till exempel – äntligen! – bristen på dagis och hur småbarn är en kvinnofälla i det tjeckiska samhället. Som all integration kommer denna förändra dessa länder.

Reportaget i Respekt slutar i en lågstadieklass där högskolestudenter har hoppat in som extralärare. Framför svarta tavlan står Dmitri – en av många exil-ryssar i Prag som erbjudit de ukrainska barnen sin hjälp. Så kan det se ut när man sår framtid.

Läs fler krönikor av Hynek Pallas:

LÄS OCKSÅ: Prags legendariska nattklubb var vilda östern

LÄS OCKSÅ: Moralisternas tid är nu

LÄS OCKSÅ: ”Gudfaderns” skapare gör motstånd mot nostalgin

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.