Att göra nya filmer av återvunnet material är en kostnadseffektiv metod som Hollywood länge har ägnat sig åt. Då och då har en manlig huvudperson bytt kön till kvinna, men de senaste tre åren har företeelsen vuxit till en minitrend. ”Kvinnor dominerar Hollywood med genus-omkastande nyinspelningar”, utropade New York Post i januari, och syftade då bland annat på "What men want", en nyinspelning av Mel Gibson-frontade "Vad kvinnor vill ha" (2000) med Taraji P Henson i huvudrollen (hade amerikansk premiär i februari), och på "The hustle", där Anne Hathaway och Rebel Wilson kliver i Michael Caine och Steve Martins skor från "Rivierans guldgossar" (1988) (svensk biopremiär 17/5). Sundance-visade "After the wedding", en independentfilm där Julianne Moore och Michelle Williams övertar Rolf Lassgård och Mads Mikkelsens roller från Susanne Biers "Efter bröllopet" (2006), kan också räknas in i vågen. Förra året kom "Ocean's 8", en reboot av Steven Soderberghs kuppfilmsfranchise från 00-talet, nu med idel kvinnliga rånare; "Overboard", en cover på "Tjejen som föll överbord" (1987), och "Life of the party", en nyversion av college-komedin "Back to school" (1986).
LÄS MER:Sex and the city med seniorer
Det går att påstå att Mad Max-rebooten "Mad Max: Fury road" (2015) var först ut, men Charlize Therons magnifika Imperator Furiosa var en nyskriven huvudkaraktär i en gammal film-serie, inte en feminiserad mansroll. Mer korrekt är att "Ghostbusters" (2016), rebooten på 80-tals-franchisen med samma namn, var den första i raden av genus-omkastande filmer.
I 40 av de 100 mest inkomstbringande biofilmerna spelade kvinnor antingen huvudrollen eller var en av flera huvudpersoner.
Krav på att filmbranschen ska bli mer inkluderande har hörts allt oftare under 2010-talet, vilket delvis gett resultat. I början av året kom statistik från University of Southern California som visade att den amerikanska filmindustrin slog rekord i jämställdhet framför kameran 2018 – i 40 av de 100 mest inkomstbringande biofilmerna spelade kvinnor antingen huvudrollen eller var en av flera huvudpersoner. Det var det bästa resultat som noterats under den tolvårsperiod som forskarna tittat på. Att Black panther, en superhjältefilm med enbart svarta i de ledande rollerna – däribland flera kvinnor – blev den film som genererade högst biljettintäkter i USA 2018, speglade både en pågående anpassning i filmbranschen och en ökad efterfrågan på nyanser i bioutbudet. Och att de genus-omkastande nyinspelningarna bokstavligen låter kvinnor ta plats – mäns plats – gör att de åtminstone vid en första anblick framstår som en feministisk företeelse.
Det är onekligen tillfredsställande att många av de här filmerna har flera kvinnor, i vissa fall ett helt gäng, i centrum, vilket fortfarande är relativt ovanligt. Att flera av skådespelarna är över 45, ett annat kriterium som forskarna på USC letat efter och som pekar på minskad ålderdiskriminering, är förstås också positivt. Men det är också lätt att instämma i den kritik som ofta riktas mot nyinspelningarna: Kvinnor förtjänar nyskrivna historier och roller.
LÄS MER:Julia Roberts återuppfinner sig själv
Könsrollerna i det material som filmerna utgår ifrån har sällan åldrats väl. ”Jag tror inte att "Vad kvinnor vill ha" hade kunnat göras i dag”, sa Adam Shankman, regissör till "What men want" i en intervju i vintras, och syftade på att Mel Gibsons huvudperson är en mansgrisig kvinnotjusare. På samma sätt har "Back to school", originalet till "Life of the party", sedan länge passerat sitt bäst-före-datum, med scener där en bullrig Rodney Dangerfield tjuvkikar på nakna skolflickor i duschen. Och redan innan Bill Murray inleder sin aggressiva stalking av den spökutsatta Sigourney Weaver i "Ghostbusters – spökligan" (1984) har har försökt förföra en kvinnlig student och hunnit fråga en äldre dam om hon har mens.
De genus-omkastande nyinspelningarna spinner nästan slentrianmässigt på strukturell orättvisa.
I "What men want", där huvudpersonens etnicitet också skiftat från vit (man) till svart (kvinna), jobbar Ali (Taraji P Henson) hårt för att slå igenom glastaket på sin arbetsplats – det är svårt eftersom den styrs av osynliga manliga nätverk. "Life of the party" är ett slags peppfilm där Melissa McCarthys karaktär blommar ut efter skilsmässan från sin svekfulle make. I "The hustle" antyder Penny (Rebel Wilson) att hon gett sig in i bedragarbranschen för att hon är trött på att förolämpas av det motsatta könet, och i "Ghostbusters" tampas de kvinnliga spökjägarna med såväl manliga makthavare som manliga (verklighetsbaserade) nättroll. I "Overboard" är Anna Faris ingen ansvarslös singelförälder som hinkar öl varje kväll, hon pluggar till ett sjuksköterskeprov.
Ja, de genus-omkastande nyinspelningarna spinner nästan slentrianmässigt på strukturell orättvisa. Delvis sker det med en glimt i ögat, som när Debbie Ocean (Sandra Bullock) peppar sitt team i "Ocean's 8" med orden: ”Någonstans därute finns det en åttaårig flicka som drömmer om att bli kriminell. Vi gör det här för hennes skull.” Och varför inte ta chansen att slänga in lite kvinnokamp ihop med popcornen, kan man tycka. Men den obligatoriska offerkoftan riskerar att bli en kvinnofälla. I en artikel i New York Times förra sommaren slog skribenten Amanda Hess fast att nyinspelningarnas huvudsakliga funktion verkar vara att neutralisera originalfilmernas sexism, och få Hollywood att framstå som modernt feministiskt. Hess noterade att de centrala rollfigurerna slogs ur traditionellt kvinnligt underläge, och hade lite utrymme att vara annat än snygga och godhjärtade. På samma sätt väckte nyheten om en kommande flickversion av "Flugornas herre", baserad på den roman av William Golding som filmatiserats 1963 och 1990, irritation snarare än hurrarop häromåret. Dels för att två män ska skriva manus, men också för att ”en kvinnlig remake på Flugornas herre är en menlös idé, eftersom det som händer i boken inte skulle hända med bara kvinnor”, som den amerikanska författaren Roxane Gay, känd för essäsamlingen "Bad feminist", twittrade.
LÄS MER:Paret som skildrar arrangerade äktenskap på film
Att andelen kvinnliga regissörer bakom toppnoterade amerikanska biofilmer är ständigt låg speglas av de genus-omkastande nyinspelningarna: Män har hittills stått för regin i samtliga fall. Än har det ängsliga Hollywood inte vågat testa idén att även byta genus på personerna bakom kameran.
