Just nu räknas rösterna i det indiska parlamentsvalet. 900 miljoner människor har under sex veckors tid fått lägga sina röster till Lok Sabha-församlingen. På torsdag väntas resultatet vara klart. Vallokalsundersökningarna pekar på att den sittande presidenten Narendra Modi, som leder det hindunationalistiska Bharatiya Janata party, BJP, kommer att behålla makten i fem år till.
Modi, som ofta jämförs med USA:s president Donald Trump är precis som den amerikanska presidenten en polariserande politiker som är skicklig på sociala medier och på att använda sitt kulturella kapital i politiska syften. Sedan Modi blev premiärminister 2014 har våld mot muslimer och lågkastiga ökat i Indien och landet har fallit till 140:e plats på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex i årets rankning.
LÄS MER:Indiens filmindustri producerar hatpropaganda
Jämför man intresset för de båda ländernas politik på svenska tidningssidor är skillnaden däremot milsvid. Spekulationerna om Demokraternas presidentkandidater inför nästa års USA-val är i full gång redan nu, men bara en handfull texter har skrivits om det indiska valet.
I fredags skrev Hynek Pallas på GP Kultur (16/5) i en sällsynt och välkommen analys om hur Bollywood tagit ställning för Modi, och att västerländska kritiker har en naiv och begränsad bild av den indiska filmindustrin som sällan sträcker sig bortom "Monsunbröllop" (2001).
Med tanke på hur sparsam bevakningen av Indien är, även i vanliga fall, är det inte konstigt att svenska kritiker inte har järnkoll. Och visst har Pallas rätt i att film och politik hänger samman.
Men bilden av hur politik hänger ihop med film är inte enkel.
Samtidigt som Bollywood producerar antimuslimska filmer som ”Uri: the surgical strike” och ”Kesari” bygger Bollywoods låtskatt på urdu, och flera av de absolut största filmstjärnorna är muslimer: Shah Rukh Khan har en miljard fans över hela världen, Aamir Khan, som har utsetts till en av världens mest inflytelserika personer av Time magazine, och Salman Khan som spelar titelrollen i blockbustern "Bharat" (”Indien”), årets emotsedda Eid-premiär – en film där Khan bokstavligen förkroppsligar Indiens nutidshistoria sedan självständigheten.
Och i fjol valdes den svart humoristiska ”Newton” till landets officiella Oscarsbidrag, en film som driver friskt med Indiens regering, militär och självbild som ”världens största demokrati”. Jag såg den på bio i New Delhi hösten 2017. Mina kompisar vägrade att gå in i salongen innan reklamfilmerna slutat visas eftersom de inte ville tvingas att stå upp under nationalsången, som spelades inför varje filmvisning. Statligt påbjuden nationalism och hyllad politisk satir i koncentrat, på samma biobesök.
LÄS MER:Drottning Kristina i Civilization gör Sverige till kulturell supermakt
I landets sydligaste delstat Tamil Nadu har filmstjärnorna haft reell politisk makt sedan 1960-talet då skådespelaren och politikern R.G. Ramachandran blev chefsminister.
Än så länge kan vi i Sverige betrakta Indien med förstrött intresse. Men snart är den tiden över. I år väntas den indiska ekonomin bli den femte största i världen. Samtidigt flyttar allt fler indier utomlands för att jobba och utbilda sig, bland annat hit till Göteborg, och allt fler indiska filmer kommer att få stora premiärer även här. Och i takt med att Shah Rukh Khan blir en lika självklar referens som Tom Cruise kanske fler också börjar bry sig om indisk politik.
