Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Hynek Pallas: Filmen har blivit förpassad till slutna rum

Pandemin har skyndat på utvecklingen där vi lämnat gemensamma upplevelser delade med främlingar – som biofilm och krogliv – för att ta del av allt mer kultur hemma i soffan. Hynek Pallas följer en kulturomvandling som pågår i det tysta.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

De senaste 20 månaderna har fysisk kultur blivit digital. Omställningen har inneburit ett hårt slag för scenkonst och biografer. Vad det kommer att innebära för kulturformer som redan före 2020 gick på knäna, är ett ämne som till stor del saknas på svenska kultursidor.

Däremot var frågan om hur kultur förvandlas av samhälle och teknik tema för två av fjolårets viktigaste böcker. Till det yttre väsensskilda: Den första, ”The free world – Art and thought in the Cold War” är en tegelsten skriven av den Pulitzervinnande Harvardprofessorn Louis Menand och utgiven på ett av världens största förlag. Den amerikanske filmkritikern Nick Pinktertons ”Goodbye, Dragon Inn” publiceras av ett australiskt miniatyrförlag, Fireflies press. Och det i en serie om tio böcker under namnet Decadent Editions som avhandlar en film per år på 00-talet

Förlåt för detaljerna. Men precis som när musiker i dag släpper en limiterad kassett med handritat omslag så signalerar det något. Som att fysisk filmkultur numera är så udda att den blir en undergroundartefakt. Även när böckerna säger något viktigare om vårt tillstånd än hela Bonniers fjolårsutgivning.

Både Pinkerton och Menand utforskar hur konst formas i sin tid och plats. Och formar den: ”The free world” upprepar det kända faktum att tonårskonsumenternas popkultur hade avgörande roll för frihetstörsten på andra sidan järnridån. Menand visar hur kommersiella och tekniska förändringar tillsammans med regleringar får betydelse. Att Bergmans filmer och franska Nya vågen dyker upp i USA från och med 1950-talet – och gör avgörande intryck på New Hollywood-regissörer som Francis Ford Coppola och Martin Scorsese – är en effekt av de oberoende biografer som föds efter att regeringen luckrar upp Hollywoods monopol.

Pinkertons lilla lila utgår ifrån den Taiwan-baserade regissören Tsai Ming-liangs film ”Goodbye, Dragon Inn” (2003). En i backspegeln tragiskt passande inledning på filmens nya århundrade. Handlingen kretsar kring den sista visningen på en Taipei-biograf som ska bomma igen. Den glesa publiken på King Hus kampsportsrulle ”Dragon Inn” (1967) består av den filmens åldrade huvudpersoner samt homosexuella män som cruisar för sex.

Med utgångspunkt i Tsais bitterljuva elegi över cinema – engelskans dubbla betydelse av lokalen och filmkonsten – följer Pinkerton filmens förvandling de senaste decennierna. Där andra nöjer sig med att utropa filmens död (som Carl-Johan Malmberg i SvD 9/25/21) försöker Pinkerton, inte olikt Jan Holmberg i essän ”Slutet på filmen. O.s.v.” (2011), förstå skiftet. Utvecklingen från det fysiska, det vi kunde ta på och besöka som ett tempel – eller för den delen cruisa i – till det digitala. Det som alltmer sker hemma i soffan.

Påminner det om något?

Pinkerton skriver i sitt förord att manuset var färdigt när pandemin kom. Men att han inte behövde ändra en stavelse.

Så nära är filmens förändring det som sedan vintern 2020 har accelererat. Vad det betyder när vi lämnar lokaler där främlingar upplevde kultur tillsammans på dukar stora som väggar, för att i ensamhet se på tv. Och vad händer nu, när det sker samtidigt som andra sinnliga upplevelser förskjuts till soffan? När böckerna laddas till plattan och maten budas från krogen.

Med pandemin kommer detta serverat med en sinister knorr. Främlingen – en gång stol i stol intill oss på biografen – placeras på socialt distanserat avstånd bakom mask med svårtolkat ansiktsuttryck. Massan som förr fyllde biografen har blivit ett hot.

Vad gör det med oss? Och hur påverkar det konstformerna?

Netflix årliga prenumerationsintäkter är dubbelt så stora som Disneys – det största filmbolagets – bästa biografår. Men på strömningstjänsterna får skaparna stå tillbaka för det koncept som ska säljas, om det så är tv-serier eller Star Wars-världen. På kort tid har ”kvalitet” frikopplats från att hänga ihop med regissören. Tror du mig inte? Fundera på om du kan namnet på någon bakom HBO:s ”Succession”.

Tror du mig inte? Fundera på om du kan namnet på någon bakom HBOs ”Succession”.

Disney, som har kortat fönstret mellan biograf och strömningstjänst till 45 dagar, satsar på företeelser som publiken har förkunskap om – som det Marveluniversum där gränserna mellan enskilda filmer luckras upp. För kvarvarande biografer, i panik över pandemins publiktak, betraktas dessa filmer som det säkra kortet att visa.

Låter det dystopiskt? Vi befinner oss ändå före premiär på Nordens största filmfestival. Där frodas ju cinema! Men deras funktion 2022 är i mycket en annan än den var 2002. Där festivaler förr var en lanseringsform kan de i dag bli en egen sluten distribution, med regissörskap som odlas och stannar där. Att regissörer ibland hänvisar till festivaler som ett ”getto” förvånar inte, eftersom det är nästan omöjligt att tjäna pengar så. För den lokala platsen är festivalen fantastisk – en chans att för stunden uppleva film med en publik att tappa bort sig i. Men från att just detta var kulturformens kännetecken – synonym med att lösa en biljett och höra okända människor gråta, skratta och hångla – är den nu ett undantag. Ett reservat.

LÄS MER: Februarikylan en mardröm för Filmfestivalen

Och även festivalerna har drabbats. Göteborgs hade redan skapat sin strömningstjänst Draken film för att på ett smart vis sprida det som hade blivit festivalfilm. I pandemin blev man, likt andra festivalsyskon, strömmare för hemmabruk.

Filmens tillstånd har så sedan millennieskiftet varit en enda lång brandövning inför pandemins konsekvenser.

Filmens tillstånd har så sedan millennieskiftet varit en enda lång brandövning inför pandemins konsekvenser. Det kunde ha lett till en nödvändig diskussion. I stället lät vi utan protester singelbiografer bli pizzerior och filmstöd gå till telekombolag som driver strömningstjänster för att förse kunder med ”innehåll”. Men synen på film i Sverige pendlar mellan okunskap och elitism, som när Carl-Michael Edenborg i Aftonbladet betraktar den som ”förpassad till nöjessidorna” (27/8/21).

Teser som Menands kan tyckas stela. Som om allt var strukturer. Men historieprofessorn skriver också fram kritikerns roll. Som filmskribenten Pauline Kael, vars betydelse i 1970-talets amerikanska filmkultur och samhälle – där högt mötte lågt och kommersiellt mötte konst – inte kan underskattas.

LÄS MER: Tips: Guldkornen på Göteborgs filmfestival 2022

Under läsningen kan jag inte släppa hur långt ifrån svensk pandemisyn på kulturen detta är. Kritikern är konsumentupplysare. Alltför sällan utforskare och lots av Kaels eller Pinkertons snitt. På kultursidorna agerar vi som om uppdraget är att snabbast få ut den senaste kommentaren om socialdemokratisk flyttstädning, moderat musikläggning och Hanif Balis memoarer. Samtidigt har kulturens tillstånd i pandemin – en omställning som kommer visa sig större än allt under de efterkrigsdecennier Menand avhandlar – bara undantagsvis pejlats så som gjordes av Frida Röhl, Folkteaterns konstnärliga ledare, häromdagen (GP 14/1).

Det samtalet borde vi kritiker ha fört sedan våren 2020. Vi kan skriva oss varma om hur kulturen välte 1900-talets diktaturer, men förmår inte lyfta fingrarna kring det som pågår nu. För all del: nog hittar kultur – inte minst den film som dödförklarats sedan innan stumfilm blev ljudfilm – nya vägar. Men det betyder inte att kulturkritiken ska stå tyst och ointresserad i vägrenen.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.