Filmaren har följt tre systrar vars mamma tog livet av sig

I dokumentärfilmen ”Döttrar” lär vi känna systrarna Sofia, Maja och Hedvig, som vuxit upp med sin mamma Carolina på en gård i Brekille i norra Skåne. 2010 var alla i den stora familjen var på väg att samlas på gården för att fira Hedvigs 10-årsdag. I stället hamnade familjen, och inte minst systrarna, i akut kris sedan 16-åriga Maja funnit mamman död.

– När det händer något sådant, så finns det inte direkt något trauma-team som kommer hem och berättar vad som ska hända, säger dokumentärfilmaren Jenifer Malmqvist, på blixtvisit i Göteborg där hon ska samtala om ”Döttrar” på Doc Lounge.

Hon träffade Maja i sitt kök 2010, sedan de två yngre systrarna. Redan från start fick de fyra fin kontakt, och Jenifer Malmqvist har sedan följt systrarna med sin kamera under tio år.

– De är så generösa och öppna. Det har hela tiden funnits ett förtroende mellan oss, och jag har aldrig känt att vi gick över gränsen.

”Skrattade och grät när de såg filmen”

Systrarna fick också sista ordet när det gällde dokumentären. De hade kunnat välja ut partier de inte kände sig bekväma med. Då hade vi klippt bort dem, förklarar Jenifer Malmqvist.

– Jag var jättenervös när jag skulle visa dem den färdiga filmen. När de såg den satt de och skrattade och grät och skojade med varandra och gav varandra små pikar. Vissa saker mindes de inte att de hade sagt eller gjort. Efteråt var de nöjda, och ville inte ändra på någonting – trots att de först hade tänkt att de skulle vilja ta bort en massa saker.

Jenifer Malmqvist hade besökt gården i Brekille redan innan Carolinas död, eftersom de hade en gemensam vän.

– Det var ett så levande ställe med musikcafé och ett stort hus där det bodde flera familjer. Carolina ordnade varje år en musikfestival som drog över tusen personer, som bodde i tält, och de anordnade också en barnkarneval. När jag hörde om Carolinas död tänkte jag som många andra fördomsfullt: ”Va? Inte kan väl hon ...Hon som alltid var så glad?!”, berättar hon.

Skildrar barns ”randiga” sorg

Psykisk ohälsa diskuteras mer i dag än tidigare – ändå saknas i hög utsträckning kunskap, resurser och förståelse för hur personer i olika åldrar reagerar och hanterar situationer som kan uppstå till följd av bipolär sjukdom eller andra diagnoser, menar hon.

– Enligt lag har alla rätt till anhörigstöd – men det ser helt olika ut i olika kommuner. När folk har nog med sitt och allt är så splittrat får inte alla den hjälp de behöver – fast de kan vara i akut behov, säger Jenifer Malmqvist.

När det gäller sorgearbetet ville hon få med ”det randiga”, att barns sorg liksom är randig, säger hon, och förklarar sig:

– Den är lite ”av och på”. Ena stunden kan du vara glad och uppslukad av lek, nästa ledsen och i stark sorg och saknad. När filmen var klar fick jag också kontakt med sorgeterapeuten Susanne Nilsson som jag nu inlett ett samarbete med. Hon menar att det egentligen inte finns någon skillnad mellan barns och vuxnas sorg, förutom den viktiga aspekten att barn alltid är under utveckling, vilket påverkar sorgearbetet.

Svårast för regissören under arbetet med filmen var balansgången mellan att bejaka systrarnas minnen och känslor och undvika att få dem att må sämre genom att minnas allt det smärtsamma. Att samtalen äger rum över tid, mellan 2010 och 2019, skapar känslan av att vi växer upp med Sofia, Hedvig och Maja och ser dem bearbeta sin sorg.

– Det blir tänker jag filmens styrka: att du får de unga vuxnas mer reflekterande perspektiv och samtidig barnens perspektiv som är mer omedelbart.

LÄS MER:

LÄS MER:Syskonen Dahlbring gör upp med sin älskade pappas självmord

LÄS MER:I filmen ”Du är alltid 20” minns han sin bäste vän Patrik

LÄS MER:Reaktionen: ”Men Gud ska ni göra film om er skilsmässa?”

TEXT

Maria Domellöf-Wik

maria.domellof@gp.se