Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Fildelning och fattigdom

Pirate Bay-grundarna må vara dömda men diskussionen om fildelning fortsätter med oförminskad styrka. Kulturskribenten Håkan Lindgren skriver att det verkligt subversiva vore att fundera över hur fler kan tjäna mer på sitt skapande.
Det finns en outtalad, underliggande förutsättning för hela debatten om fildelning och upphovsrätt, en fråga som ingen tar tag i. Den lyder ungefär så här: varför har det blivit så självklart att jag inte kan betala för alla de låtar, filmer, spel och så vidare som jag vill ha?
Det var inte länge sedan vi levde i ett överflödssamhälle, där varje ny generation fick råd med saker som tidigare varit utom räckhåll, men de senaste åren har vi vant oss förvånansvärt fort vid idén om ett överflöd som det är otänkbart att betala för: det kulturella överflöd som växer fram på nätet måste vara gratis. Är jag ensam om att tycka att det är något skumt här? Nätets informationsflod är lika självklar som strömmen i vägguttaget, så varför är det inte lika självklart att betala för den som för strömmen? Och om vi inte längre kan betala för all den populärkultur vi vill konsumera, varför är det ingen som frågar hur vi plötsligt blev så mycket fattigare än 50-, 60-, 70- och 80-talens populärkulturkonsumenter - och kräver lite högre lön? Idén att vägra betala för digital kultur har blivit en ömtålig stridsfråga trots att vi annars inte verkar ha några problem med att öppna plånboken så fort vi vill ha något; det tyder på att konflikten egentligen handlar om något annat.
Inför nätets överflöd uppför vi oss inte längre som självsäkert betalande kunder, istället är vår första reaktion "det där kan jag ta utan att åka fast", som om vi tillfälligt släppts in från slummen, in i ett varuhus fullt av begärliga ting som inte är till för oss. Den tanken avslöjar en hel del om hur vi ser på oss själva.
Den visar hur fattiga vi räknar med att bli, och att vi har bestämt oss för att inte göra något åt det. Vi anar att vi är på väg mot en framtid där 1900-talets allmänna välstånd och rättigheter avvecklas bit för bit, och vi har gett upp i förväg. Vi har accepterat tanken på en framtid där vi kommer att vara fattiga, missgynnade, rättslösa och utestängda. Nedladdningarna från Pirate Bay är vårt sätt att ta revansch för allt detta, vår lilla kompensation för den förnedrande framtid vi har accepterat; mer upprorisk än så är inte fildelningen. Den har blivit en ersättning för allt den uppväxande generationen är missnöjd med eller oroad för. Genom att vi agerar som om denna framtid redan vore ett faktum bidrar vi förstås till att förverkliga den.
Hur bekämpar man en orättvis framtid bäst? Med det lilla otäcka ordet "rättigheter". Men eftersom vi har gett upp, och inte ens kan erkänna att vi gett upp, blir "rättigheter" ett ord som hotar det kompensatoriska bygget. Därför är det så viktigt att få oss att känna att upphovsrätten är patetisk och ohållbar.
Tänk efter: vem tjänar på att människor självmant avstår från sina rättigheter? En generation som ger upp idén om upphovsrätt har också gett upp alla anspråk på att få betalt för sitt eget kreativa arbete. Denna uppgivenhet marknadsförs som ett angrepp på de stora företagens makt, men vem tror ni trivs bäst i ett samhälle utan upphovsrätt - giriga storföretag eller ensamma kulturskapare? Vore jag en hänsynslös kapitalist kunde jag inte önska mig något bättre än en framtid utan upphovsrätt.
Ser man debatten ur det perspektivet upptäcker man att upphovsrättsfienderna, oavsett vad de vill uppnå, spelar storföretagen rakt i händerna. Piraterna och kapitalisterna står inte mot varandra, tvärtom, Pirate Bay-ideologin passar alldeles utmärkt in i en framtid där de rika blir rikare och där rättslösheten ökar. Det är en trend som inte behöver sluta med upphovsrätten. Vilken dyrköpt rättighet kommer vi att få höra att vi klarar oss bättre utan nästa gång?
Verkligt subversivt vore det istället att gå i den motsatta riktningen: att fundera över hur ett samhälle skulle se ut där allt fler kan tjäna mer, inte mindre, på sitt eget skapande arbete. Det är en framtid som vore värd att drömma om, men så stort är varken pirater, politiker eller storföretag intresserade av att vi ska drömma. På den punkten är de lustigt nog överens.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.