Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Emanuel Karlsten: FHM:s presskonferenser avslöjade svenskarnas feghet

När Folkhälsomyndigheten började direktsända sina presskonferenser ifjol innebar det något nytt för journalistiken. Det skriver GP:s Emanuel Karlsten som spår ett permanent skifte i offentligheten, där journalister inte längre behövs som förmedlande länk.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Folkhälsomyndigheten drar ner antalet presskonferenser från två till en per vecka. Vi närmar oss därmed slutet på en era. En unik period som helt omdefinierat vad en presskonferens är – och vem den är till för. Kommer vi någonsin få uppleva något liknande?

“Tysken” blev ett begrepp, Tegnell blev en ikon och allmänheten fick en helt ny syn på svenska journalister. Allt detta på grund av att Folkhälsomyndigheten tog det avgörande beslutet att sända dagliga presskonferenser. De tillgängliggjordes dels av Folkhälsomyndigheten själva via Youtube, liksom genom andra mediers direktsändningar. Genomslaget har varit ojämförligt stort. Enligt uppskattningar från Folkhälsomyndigheten nåddes dagligen miljonpublik under april och maj, med en toppnotering på minst 1,5 miljoner i mitten på april.

Det skulle kunna tolkas som en rennässans för presskonferenser, men allra mest kanske det handlar om en transformering. I stället för att göra presskonferenser för journalister – som sedan ska förmedla vidare en kondenserad version till sin publik – nådde man nu publiken direkt. En daglig, livesänd föreställning där journalister fick ofrivilliga och omedvetna biroller. För när en miljon personer varje dag gör eftermiddags-tv till sin rutin och tradition, blir allt viktigt. Vilka kläder statsepidemiologen hade, att biträdande statsepidemiologen var snygg – och givetvis vilka frågor som ställdes.

En daglig, livesänd föreställning där journalister fick ofrivilliga och omedvetna biroller.

Journalistens roll blev därmed tydligare än någonsin. De var publikens ställföreträdare, närvarande för att ställa bäst och tuffast möjliga frågor. Begripliggöra, granska, kontrollera. Därför var det också med stigande besvikelse publiken följde presskonferensen. För journalisterna var knappast på hugget och knappt ens kritiska. De ställde lama, pliktskyldiga frågor. Det upplevdes häpnadsväckande slappt. För dittills var publiken van vid presskonferenser så som de ser ut på film. Där engelsktalande journalister skriker ut frågor, kräver ansvar och är skarpa.

Men så fungerar det inte i Sverige. Här är vi journalister vana vid att presskonferensen är mer som ett anförande. Visst kan det ställas några öppna, direkt frågor inför alla, men det vassaste sparades till de enskilda intervjuer som följde. Hade man några kort att spela ut, höll man dem nära kroppen i väntan på några ensamminuter med Tegnell. Därmed framställdes det som att de svenska medierna somnat, eller “knäböjt”, som forskaren Björn Olsen sa.

LÄS MER: Glöm swish – nu är ensamjournalisterna trendiga

Känslan fick bränsle när den tyske journalisten Christian Stichler anslöt till presskonferenserna. Dag efter dag, ställde han samma fråga. Vägrade ge sig, återkom hela tiden med nya studier och försökte få svar från Folkhälsomyndigheten. För Stichler var det naturligt, för han kom från en annan mediekultur. Men för tittarna blev han istället ett bevis för att svenska medier var fega och tröga. Att det behövdes utländska journalister för att få svar eller granskning. Tyskens återkommande frågor blev snart närmast komiska och efterhand en tydlig del av presskonferensernas dramaturgi.

Tyskens återkommande frågor blev snart närmast komiska och efterhand en tydlig del av presskonferensernas dramaturgi.

Och då hände också något underligt: svenska medier förstod att det fanns allmänintresse kring tysken, men inte varför. De förstod tillräckligt för att intervjua och göra artiklar om “den tyske journalisten som ställer frågor”, men inte varför allmänheten plötsligt blivit så intresserade. Tolkningen blev att det var den tyske journalisten som var speciell, när det enda speciella var att han agerat på den enda scen tittaren haft tillgång till. Efter 14 månader med presskonferenser är det fortfarande få medier som har förstått att göra en annan analys. Förstått vilken möjlighet det har varit för dem att bygga relationer, varumärke och förtroende genom att ställa sina bästa och hårdaste frågor direkt inför tittarna.

Det har delvis att göra med ett strukturellt problem. Sämre ekonomi har lett till allt fler allmänreportrar, som saknar specialkunskap och tid att sätta sig in på djupet. Men det är klart att man hade kunnat jobba sig förbi det. Och kanske allra mest att medier behöver jobba sig förbi det. För det som hänt med Folkhälsomyndighetens presskonferenser är inte en engångsgrej, det är början på ett skifte. Företag kanske inte längre behöver medier för att nå ut, men samhället behöver journalister för att skärskåda och förstå vad som egentligen sägs.

Vad som däremot är unikt är hur en myndighet, på egen hand, lyckades skapa tv som under perioder lockade mer publik än både Lets dance och Talang. Det var en ny lägereld som skapades, vars ljus blev viktigare när världen kändes mörkare.

Förhoppningsvis behöver vi aldrig mer uppleva något liknande.

Läs mer av Emanuel Karlsten:

LÄS MER: Påhoppen på public service är överdrivna

LÄS MER: Cilla Benkö spelar ett obegripligt högt spel

LÄS MER: Nu måste DN granska sig själva

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.