Det är lätt att låta sig bländas när smällarna jagar varandra runt Ullevis tak och himlen exploderar i alla möjliga fyrverkerifärger samtidigt som publiken hoppar, studsar och dansar. De är höga på adrenalin och alkoläsk och de vill egentligen inte alls gå hem. Där och då känns det som att Summerburst är en fest som aldrig kommer att ta slut.
Så är det förstås inte. Tvärtom är det dags att stänga igen Summerburst. Anledningarna är många men den främsta är att Summerburst inte längre har den framåtrörelse man bars fram av under de första och senare de allra mest framgångsrika åren. Festivalen lyftes av eufori kring känslan av att här fanns en musik som var ny på de allra största arenorna och dessutom med en scen där såväl artister som publik hetsades av det rus som bara skenande framgång kan ge. För oss som betraktade det hela lite från sidan var det befriande att se hur ett antal snubbar i t-shirts och keps vred gitarrerna hur händerna på rockfarbröderna och tog över såväl privatplan som topplistor.
Den stora sorgen är förstås att Avicii, den ojämförligt största begåvningen och i särklass starkast lysande stjärnan, inte finns mer.
Där är vi inte längre. Inte alls. EDM-scenen har tappat fart, kraft och glädje. Det som återstår är sorg, nostalgi, upprepning och enstaka akter som möjligen kan hävda sig även i framtiden. Återväxt saknas helt och hållet. Det är ingenting konstigt med det. Så fungerar det med alla hastigt uppblossande musikfenomen.
Den stora sorgen är förstås att Avicii, den ojämförligt största begåvningen och i särklass starkast lysande stjärnan, inte finns mer. Nostalgin blir uppenbar när Swedish House Mafia utlovar en återförening under 2019, förmodligen på Lollapalooza i Stockholm. Upprepningen? Ja, den har varit plågsamt uppenbar om man tittar på hur uppställningen sett ut på Summerburst de senaste åren.
House- och technoscenen har återgått till sin kärnverksamhet på klubbar dit den absoluta majoriteten av Ullevi-folket inte kommer att söka sig.
Bland de enstaka akter som har en framtid på egen hand finns möjligen veteranen David Guetta som numera mer eller mindre helt och hållet ägnar sig åt popmusik. Möjligen också Steve Angello som åstadkom något väldigt fint på Malmöfestivalen i somras.
Det är däremot svårt att se hur det ska kunna vaskas fram några nya toppnamn som kan ta Summerburst vidare. House- och technoscenen är säkert vital på sina håll, men har återgått till sin kärnverksamhet på klubbar dit den absoluta majoriteten av Ullevi-folket inte kommer att söka sig. De kommer att hitta andra ställen att festa på.
Sist, och viktigast av allt, är det helt rimligt att DJ-kulturen straffas för sin totala oförmåga att lyfta fram kvinnor. I en tid när de flesta av popmusikens största, unga stjärnor är kvinnor blir det direkt plågsamt att se den ökenarmé av dudes som totalt dominerat Summerburst-scenen.
Så tack för festen. Det var kul, men dömt att misslyckas. Nu går vi vidare.
