Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
"En man utan inkomst och utbildning är också en man utan makt i vårt samhälle – framförallt i en värld där ingen kvinna längre behöver honom", skriver Björn Werner.

Björn Werner: Feminismen måste också se Tindermännen

Debatten om Tindermännen har till stor del kommit att handla om rätten till sex. Men det är en feministisk analys som måste uppdateras med fler dimensioner, tycker GP:s kulturchef Björn Werner.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Debatten i Aktuellt under torsdagen skulle handla om män som hamnat utanför i samhället.

I stället: ”Ska vi sträcka ut en jämlikhetens hand till IS-krigare som tycker att de har rätt till att ha en yazidisk sexslav?”. Katarina Wennstams fråga brände över tv-studions glasbord. Hon tittade strängt på mig. En millisekunds rysning ilade genom kroppen.

Inte på grund av den tillspetsade frågan, utan över hur orimlig debatten om mäns roll i samhället har blivit. Att en enda tyckare får för sig att vrida en diskussion om en utslagen grupp till ett samtal om mäns rätt till sex borde vara bisarrt. I stället framstår det som en självklarhet.

LÄS MER: Tindermännen blev 10-talets stora förlorare

Det handlar, nog, tyvärr inte om ett missförstånd. Det verkar som att Katarina Wennstam och andra debattörer, självklart med god inkomst och ett välfungerande yrkesliv, som yttrat sig i frågan om de s.k ”Tindermännen” tror att kvinnors rätt till sin egen kropp står i konflikt med rimliga livschanser för alla – inklusive män. Kanske för att de står kvar i en förlegad analys av patriarkala maktstrukturer. En som säger att alla män – i alla lägen – är överordnade kvinnor.

Vi befinner oss i en situation där grupper bland de utstötta männen börjat utveckla de tankar som samhället vill se mindre av.

I den mån detta tidigare har varit riktigt är det viktigt att vi nu rör oss bortom denna endimensionella syn: för det är ett synsätt som inte räcker för att beskriva samhället. Inte bara. Perspektivet är förstås viktigt. Genom det kan man konstatera att det hos vissa fortfarande lever kvar en djupt förlegad uppfattning om att män skulle ha rätt att äga kvinnors kroppar. Att detta måste motverkas med både lagstiftning och tydliga normer är vi alla överens om.

Men ändå – att vi vet det rör oss inte en tum närmare en förståelse om varför såna tankar alls kan slå rot, spridas, och växa så till den grad att det i de värsta avarterna leder till IS-krigare och incel-terrorism. Det är ju inte som att det är de idéerna majoritetssamhället försöker etablera. Tvärtom.

LÄS MER: Tindermännens lidande är allas ansvar

För att förstå varför krävs, som det kallas, en intersektionell och materiell feministisk analys. Att se att det i dagens samhälle är möjligt för en man att på många sätt vara underordnad många kvinnor. För en man utan inkomst och utbildning är i vårt samhälle också en man utan makt – inte minst då kvinnor och män i övrigt åtnjuter samma rättigheter. Det som Wennstam beskriver som ”en soluppgång i en ny tid, där det inte längre är självklart för en man att få leva i en relation eller ha sex” (Expressen 7/1).

Hur vidriga vissa män än är – så kommer problemet aldrig gå att lösa bara genom att fördöma dem.

Om det bara handlade om att män och kvinnor var jämlika aktörer på en platt kärleksmarknad skulle jag ge Wennstam rätt. Men om orsaken snarare beror på växande fattigdom och ensamhet har jag svårt att se det som en seger. För vem? Hur får det de utstötta männen som börjat utveckla idéer som samhället vill se mindre av att komma på andra tankar? Drömmar om manlig dominans. Om rätten till en kvinna. Det är ingen soluppgång.

Bästa sättet att motverka detta är att ge män i detta läge nytt hopp om att det samhälle de bor i vill dem väl. Självklart inte i form av några löften om relationer, men däremot en väg in i värmen – till arbete och utbildning och fast bostad. Grundförutsättningar för att sedan, om lyckan vill, i förlängningen hitta kärleken. Det är att erbjuda framtidstro.

Genom att inte se detta bidrar Katarina Wennstam och andra i stället till mer polarisering. Det blir så när fokus bara hamnar på de utsatta männens åsikter och handlingar, i stället för orsaken bakom. För hur vidriga vissa män än är – så kommer problemet aldrig gå att lösa bara genom att fördöma dem.

LÄS MER: Red dead redemption erbjuder virtuell manlig lycka