Mia Skäringer är en av Sveriges mest kända humorprofiler.
Mia Skäringer är en av Sveriges mest kända humorprofiler. Bild: Björn Larsson Rosvall / TT

Feminismen har tappat sin dragningskraft

Renhetsivern och personfixeringen håller på att göra feminismen inåtvänd och irrelevant. Victoria Greve ställer call out-kulturen till svars.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

I dagarna är det hundra år sedan Sveriges riksdag tog beslut om principen allmän och lika rösträtt.

Förgrundsfigurer som Ellen Key och Elin Wägner stred inte bara för kvinnlig rösträtt utan för fred och antimilitarism, barns rättigheter och för att kvinnor skulle kunna ha en fri sexualitet.

LÄS MER:Ett år efter metoo är det dags för självrannsakan

Sedan dess har mycket hänt. I dag kan kvinnor ingå avtal och tjäna egna pengar, har samma rätt som sin partner att besluta om sina barns framtid, råda över sina kroppars integritet, oavsett om de är gifta eller inte. Vi har en utbyggd barnomsorg, homosexualitet är inte sjukdomsklassat, samkönade par kan gifta sig och bli föräldrar med samma juridiska skydd som heterosexuella. Tvångssteriliseringen av transpersoner har upphört.

ANNONS

Trots det är feminismen mer ute än på länge. I stället verkar den lilla värld som kvinnosakskvinnorna arbetade så hårt för att göra det möjligt för kvinnor att lämna återigen ha blivit ett ideal att sträva efter.

Författaren Ellen Key.
Författaren Ellen Key. Bild: Äldre bild

Den nya medvetna kvinnan är posterotiskt ointresserad av sex. Vägen till status är tvärtom att ha en pojkvän som friar och att vara bra på att banta. I sin utskällda text om Huskvinnan undersökte DN-skribenten Greta Thurfjell den förbjudna lockelsen i att få vara undergiven och behaga män (DN 21/10) och spanade om att Instagramfeminism och aktivister som Linnea Claeson är "ute".

I Aftonbladet (22/10) anklagades Thurfjell för att normalisera de "nya reaktionära strömningarna" och indirekt gå demagogen Steve Bannons ärenden och rubriken i SVD-skribenten Lotta Lundbergs krönika (24/10) slog fast att "Behagsjuka huskvinnor är fega barnrumpor".

Själv ser jag Thurfjells text inte så mycket som ett kall för att återvända till spisen som ett uppror mot renhetsivern som representeras av just livsstilsfeminister, där vissa åsikter är tabu. Som den intervjuade Della Q-poddaren Moa Wallin säger i Huskvinna-texten: "Antingen har man hållningen att kvinnor och män är exakt likadana och allt annat är förbjudet att säga, eller så förespråkar man en sorts oanständig, bakåtsträvande konservatism."

ANNONS

Det är här jag tror att nyckeln finns till varför feminismen tappat sin lyster. Personfixeringen. I En varg söker sin podd (14/12) analyserar Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli den feministiska callout-kulturen. Som när Sveriges kanske just nu kändaste feministiska humorprofil Mia Skäringer, med en följarskara på flera hundra tusen, går till angrepp mot en okänd komiker. Eller när Lena Dunham ska ställas mot väggen för klumpiga uttalanden, lustmördas i en artikel i The Cut, och slutar göra film för att uppge att hon istället ska jobba i ett flyktingläger. Det är helt enkelt omöjligt att vara god nog som feminist. Det gäller för den delen också Linnea Claesson och Greta Thurfjell.

Lena Dunham.
Lena Dunham. Bild: Mark Schafer

I sin nyutkomna idébok Feministfällan ställer ekonomidoktorn och reklamforskaren Nina Åkestam diagnos. Från att vara en rörelse som handlar om stora principer och idéer om hur samhället borde förändras verkar feminismen ha blivit ett allt mer inåtvänt projekt där enskilda personers moral ska granskas. Åkestam sätter också ljus på själva formatet. Sociala medier kräver fokus på personer och kärnfulla formuleringar. Komplexa, viktiga frågor och metoder som intersektionell analys kokas ned till att enskilda personer likt botfärdiga troende ska "erkänna" sina privilegier. Det viktiga blir att visa att man lever som man lär. Kvar finns inget utrymme för okunskap, misstag, eller privata begär.

ANNONS

LÄS MER:Det är över för Arnault – men inte för oss

Att vilja bli omhändertagen gör ingen till ondskans fanbärare. Hur puckat man än tycker att en kulturskribent eller en Instagramprofil skriver. Jag undrar vad som skulle hända om vi blir mindre upptagna av personer och mer intresserade av att prata om de stora frågorna? Vad skulle en modern Ellen Key fokusera på (Ja, naturligtvis är också jag en del av den persondrivna kulturen)?

Kanske på att försvara den jämställdhetsmyndighet som riksdagen beslutade att lägga ned på hundraårsdagen av kvinnors rösträtt? Eller på hur vi ska få närhet och trygghet också utanför kärnfamiljens hägn, motarbeta hedersförtryck och människohandel, utjämna löneskillnaderna mellan könen och klassklyftorna som ger kvinnor i Bergsjön en förväntad livslängd som är sex år kortare än kvinnor i Långedrag?

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS